Code Name Panama

Det var dags att lägga lyxdrömmarna åt sidan. En stor båt med mer eller mindre obegränsad budget skulle ta åratal att spara ihop till. Istället siktade man in sig på en tillräckligt stor budget för att kunna komma iväg. Simon Uldén, den enda i gänget som seglat tidigare, utsågs till Kapten på “Warskavi af Gamleby”. Övrig besättning; Ludvig Grip och Tobias Ytterman, gick ombord utan någon som helst tidigare seglingserfarenhet men skulle snart komma att lära sig genom att – just det – segla!

Från "världens farligaste stad" till Stilla havet

Trion kastade loss från Gamleby utanför Västervik den 7:e juli 2012 och har seglat sedan dess. Mot drömmen om ett helt varv runt jorden. Ett varv med minimal budget och med en så pass liten båt som en Albin Vega, byggd 1975. Här berättar Ludvig med egna ord om deras äventyr från världens farligaste stad till Stilla havet.

”Det började som en jorden-runt-seglats, en resa som vi alltid velat göra, en resa för att inspirera andra att göra det samma och kanske även en resa för att hitta oss själva.”

21 februari - torsdag

Klockan är fem på morgonen när jag äntligen avklarat mina tre och en halv timma vid rodret. Nattpasset är till ända. Simon, vår kapten, vaknar med ett ryck när jag klappar honom på benet för att få liv i honom. “Redan? Känns som om jag inte sovit något alls.” En standardreplik som vi alla tycks kläcka ur oss när vi vaknar upp efter en tuff natt i vår lilla 27-fotare. “Tyvärr Simon, men jag stannar kvar. Det är mycket rörelse och liv från alla möjliga håll. Fraktbåtar, färjor och allt möjligt där ute.” Jag och går upp i sittbrunnen igen. Det tar inte lång tid innan vi konstaterar att fortsatt segling är uteslutet. Det blir till att rulla med i vågorna, utan segel, och låta vår originalmotor göra sitt. Vi åker slalom mellan de ankrade båtarna utanför vågbrytarna, lyckas hålla oss mellan två färjor som med femtio meter på var sida kör förbi oss. Att kalla på Port controlen visar sig inte vara lätt och vi får lotsa oss igenom utan deras hjälp. Efter ett tag tar vi oss förbi vågbrytarna och det värsta är över.

Efter några dagar i San Blas skärgård helt avskurna från omvärlden och en tuff natt väljer vi att lägga oss i den enda marina som den här sidan av kanalen har att erbjuda; Shelter bay. Hamnen är väl skyddad och trevlig med både pool och två dagliga bussar till ett shoppingcenter. Dock inser vi snart att priset är satt därefter. Fyrtio fots gräns och ett pris på cirka 50 dollar natten är för oss i överkant men eftersom vi är helt ovetandes om procedurerna för inklarering känner vi att det är säkrare att börja här. Efter att den värsta chocken lagt sig över priset får vi det positiva beskedet att immigrationskontoret dagligen skickar ut en arbetare till marinan för att klarera in inkommande båtar. Tack för det, tänker vi, hälften gjort genom att bara sitta och vänta på att klockan skall slå tio och rätt person i fråga dyka upp.

“Simon! Hur går det med inklareringen, du har varit borta ett tag. Klockan är elva nu?” Jag har gått efter och hittar Simon utanför ett litet skjul bakom marinans kontor. “Nissen har inte dykt upp än och som det verkar på alla andra här omkring dök han inte upp igår heller”, svarar Simon lite lätt uppgivet. “Verkar som om vi kanske inte kommer igenom så snabbt ändå. Nämnde de orsaken?” Simon suckar till samtidigt som han flinar och svarar. “Det var någon fotbollsmatch på teven igår. Sjyst, eller hur?” Vi skrattar och inser att det verkar vara lite mañana mañana på folk i hela Karibien men efter ett argt samtal från chefen på marinan dyker han till slut upp. Och väl på plats går det snabbt. Några kopior på våra båtpapper och pass senare är vi äntligen lagliga i landet! Med fem minuter till godo slänger vi oss på gratisbussen som tar oss hela vägen in till staden, samma stad som vi fått rådet av samtliga seglare i marinan att hålla oss så långt borta från som möjligt. De flesta anlitar en agent men en sådan kostar mellan 350 och 450USD vilket är helt uteslutet för oss lågbudgetseglare.

Bussen stannar vid stationen och vi går långsamt och lite oroligt av. Staden är snudd på förfallen. I bästa fall har husen fönster av wellpapp eller hopspikade plankor. Taxibilarna susar förbi. Människorna omkring ger oss avslöjande blickar; några turister hör inte till vardagen i den här staden. Colon ger intrycket av att vara bland de fattigaste städerna jag någonsin satt min fot i. Det enda som håller någon form av standard är de gamla amerikanska skolbussarna som köps in, motivlackas och utrustas med det största till monster av stereos jag någonsin sett. Och det höga antalet poliser förstås. Hade det inte varit för dem vet jag nog inte var vi hade hamnat. “Ursäkta! Ursäkta mig!” En av poliserna ropar samtidigt som han kommer gåendes i rask takt mot oss. “Ursäkta, vart ska ni? Här kan ni inte bara stå. Vänta så kallar jag på taxi. Stå nära mig!” Vi håller oss nära och får snart tag på en taxi. Vi hoppar in, rullar iväg och jag försöker med min otroligt dåliga spanska. “Pratar du engelska?” “No”. ”Dingebryggan man använder sig av är ofta ganska full av besökare.” Foto Tobias Ytterman Vi försöker förklara vad vi skall göra, vart vi vill åka och samtidigt förhandla om ett rimligt pris. Färden tar oss kors och tvärs över hela Colon. Efter att vår taxichaffis stannat och tankat, fått däcken pumpade och skrikit på åtskilliga andra bilresenärer blir han allt mer otrevlig och vill ha mer pengar. Efter ett tag lyckas Simon få tag på sin far hemma och som tar reda på vart vi skall och hur man säger det på spanska. Chauffören skiner upp, kräver 30USD och kör oss dit - Cristobal signal tower - ett ställe som ligger två kvarter från busshållplatsen och som kunde ha kostat oss 2USD!

Väl framme slussas vi vidare från ingången till den massiva hamnen där många skepp lastar och lossar containrar. Vi har tydligen missat att få ett papper påskrivet från Port authorityn i Shelter bay marina men deras huvudkontor visar sig ligga bara ett kvarter bort. Vi tar några djupa andetag och går med bestämda steg dit. Huset saknar fönster och är halvt sönderfallet. Det enda som avslöjar att vi är rätt är skylten på framsidan. Vi visas från ett rum till ett annat, ut igen, in i ett tredje, väntar, in till ett fjärde där vi diskuterar huruvida vi behöver ett Cruising permit för att vi tillbringar mer tid än fem dagar i Panama. Jag är inte alls sugen på att betala ytterligare 190USD. Alldeles för hungrig och trött för att behålla lugnet utbrister jag; “Men, det är ju inte vårt fel, hade vi fått bestämma hade vi gått igenom kanalen redan nu, bara transit.” Samtidigt inser jag att mitt lilla utbrott kan förvärra situationen. Är det något vi lärt oss under vår seglats är det att man inte bör säga emot eller vara otrevlig mot de personer som står emellan dig och dit du vill. Vi håller andan. Tydligen är det något inom damen vi pratar med som mjuknar och vi slipper det där Cruising permit som man egentligen behöver. Vi är äntligen klara med allt som behövs för att få komma till Cristobal signal tower men tyvärr har de hunnit stänga. Det är bara att sätta sig i en taxi igen och åka tillbaka till marinan. Ytterligare 25USD. Totalt 55USD för något vi hade kunnat lösa på marinan. Det enda man gör i Signaltornet är att registrera båten för genomfart genom kanalen. Och vi har numret till Signaltornet. Det borde man kunna göra över telefon.

22 februari - fredag

På morgonen klockan kvart över sju ringer vi. Signalen går fram. Vi håller tummarna. “Hoppas vi slipper åka in igen. ” Simons ögonlock är tunga. Signalerna fortsätter och till slut svarar Laura, personen som har hand om all registrering. Efter två minuters samtal inser vi att gårdagens utflykt var helt i onödan och man måste ta sig in ändå. “Aja, en erfarenhet rikare!” Jag försöker hålla humöret uppe men talar för både Simons och mina egna döva öron. Med en rask frukost och snabba steg hinner vi med morgonbussen. Den här gången vet vi vart vi skall. Två kvarter bort. Staden verkar fortfarande sova så vi tar raska steg ner mot ingången in i stora hamnen där signaltornet ligger. Efter en del knåpande med min dåliga spanska och vakternas dåliga engelska blir vi till slut insläppta på området, körda till tornet och grindarna öppnar sig. Vi går in. Ytterligare ett fallfärdigt kontor. Vi blir väl bemötta av Laura och allt hon vill ha är en crew list och kopia på vårt registreringsbevis. Svårare än så var det inte. Tyvärr är det fredag och ingen kan  komma och kolla på vår båt förrän tidigast måndag. En helg i marinan eller för ankare utanför den farligaste staden vi någonsin vistats i? Vi valde ankringsplats trots det massiva priset. Det fick bli en lugn helg och hoppas på att måndagen Laura pratat om verkligen skulle bli måndagen med stor M.

24 februari – måndag

Återigen ställer vi klockan på sju. Signalerna går fram och samma Laura svarar. “Det kommer förbi någon under dagen och mäter er båt”. En sten lyfts från bröstet på alla tre och vi känner att trots motgångarna börjar vi närma oss slutet på kanalen. Mätningsmannen blir avsläppt från en båt någon meter högre än vår och redan där anar vi en viss irritation. Han mäter exakt hur lång och bred båten är, frågar en massa frågor om hur snabbt motorn klarar driva båten framåt, om alla knaprar är fräscha, om man har toalett och om man kan tillhanda ha vatten och mat åt den advisor som måste åka med över kanalen. Han är mycket tveksam till våra svar och dubbelkollar allt. Med viss övertalan får vi till slut godkänt på alla punkter. Han lämnar över papperna vi behöver och lämnar sedan båten. Nu är det bara betalningen kvar innan vi kan få ett datum för att gå igenom kanalen. Vi känner oss mer och mer stressade då vi hört skräckhistorier om båtar som blivit liggande i upp emot åtta(!) veckor innan de fått tillstånd att gå igenom kanalen. Alla tre slänger sig i dingen och Simon kör mig och Tobias in till signaltornet. Då det inte finns någon plats i Colon för att lägga till väljer vi att göra en fuling och Simon släpper av oss innanför säkerhetsspärren. Vi blir såklart ifrågasatta men lyckas snacka oss förbi och får tag på en taxi.    För att gå igenom kanalen kostar det 1875USD varav 891USD är en deposition man senare får tillbaka. Banken tar bara emot kontanter och varje bankomat ger endast ut 500USD per kort. Dessutom tar inte alla bankomater Europeiska kort. Vi tar taxi till shoppingcentret Quatro altos där vi hittat bankomater tidigare. 1000USD. Vid Citibank hittar vi den tredje. Men var hittar vi den fjärde? Citibank ligger tvåhundra meter från signaltornets säkerhetsspärr och mellan dem ligger en annan bank. Vi chansar. Bingo. 2000USD! Betalningen går snabbt och sköts helt och hållet via Citibank. Depositionen får vi tillbaka två veckor efter genomförd kanalresa.

Efter klockan sex samma dag man betalar kan man äntligen få ett datum att gå igenom kanalen. Signalerna går fram. En. Två. “Hallå” svarar någon i andra änden. Jag förklarar vilken båt vi kommer från och att vi har betalat. Ställer försiktigt frågan vilket datum vi som snabbast kan ta oss igenom kanalen. “Nästa tid som är tillgänglig är den andra mars.” “Perfekt. Vi tar det. Vilken tid?” “Ring tillbaka på fredag så får ni mer info.”

28 februari - torsdag

Efter ytterligare några dagar för ankare väljer vi att gå in till Shelter bay marina för att fixa med båten och skaffa de två extra besättningsmännen som vi behöver; en för varje “hörn” på båten, en som styr och rådgivaren man tilldelas. Vi väljer att gå igenom båtarna i marinan och helt enkelt fråga. Vi lyckas hitta Martin från Polen som annars tjänstgör på en 50 fots katamaran. Den andra hittar vi genom en agent som också tillhandahåller extra långa linor och gamla bildäck som extra fendrar. Allt ordnat! Äntligen. Bara invänta 2:a mars.

2 mars - lördag

Allt är fixat och enligt gårdagens samtal skall vi befinna oss på ”vår” ankringsplats klockan två och vänta på rådgivaren. Klockan fem dyker han upp. Då var det dags. Vi lättar ankare och börjar föra oss framåt i kanalen. Vi blir hopsatta med två andra båtar. Vi hamnar på babordssidan om mittenbåten. Trion glider in i den första av tre slussar på Karibiens sida. Sammanlagt tar dessa tre slussar oss dryga 30 meter upp över havsytan. Imponerande för en kanal som byggdes för snart hundra år sedan. Det tar oss en och en halv timma att gå igenom och vi lägger oss vid en jätteboj tillsammans med några andra båtar. Vattnet rör sig knappt och man ligger säkert. Hela proceduren känns säker. Rådgivarna är skickliga på att få alla båtarna att fungera som ett lag. Vattnet rör sig överraskande lite i kanalen trots mängden vatten som ändå trycks in. Vi hade väntat oss mycket mer arbete men vi satt mest och tittade. Precis som det borde vara!

3 mars - söndag

Klockan halv sju på morgonen dyker vår advisor upp. Inte för att vi låg och sov, det hade alla vrålaporna sett till. Av någon anledning verkar det som om de helst håller igång sitt tjutande otroligt tidiga morgnar och sena kvällar. Inte mycket sömn där inte. Vi kastar loss och börjar glida igenom den sista dryga distansen. Lättsam sjö. Inga vågor. Vi håller undan de större fartygen och ser till att de nya besättningsmedlemmarna och rådgivaren får den vätska och mat de behöver.

Naturen är otroligt vacker. Sakta men säkert puttrar vi fram genom kanalen tills vi kommer till de sista tre slussarna, det sista hindret mot att äntligen komma ut till Stilla havet. Vi är samma tregrupp som dagen innan vilket känns bra då vi vet hur vi skall fästa båtarna och hur de vill ha det. Sagt och gjort så är det klart. Efter dryga en och en halv timma är vi där. Stilla havet!

Text Ludde Grip Foto Ludvig Grip, Simon Uldén och Tobias Ytterman

Top