NÄSTA

Vårt livs äventyr, sista tiden på Atlanten!

Februari 27, 2013 @ 14:28:28   Foto Chamsin Sailing

PC280882

1 AV 4

Grabbarna på Chamsin har skickat sista delen av sin berättelse från atlantkorsningen. Grattis till bedriften att korsa atlanten och tack för att vi har fått följa med.


 


Tredje veckan på atlanten hade tagit sin början. Om andra veckan hade varit fartfylld och händelserik, skulle denna vecka visa sig vara det motsatta. Det skulle komma att bli inget annat än en nedräkning till att äntligen få komma iland och allt vad det innebar. Dag 15 i min dagbok börjar så här: ”idag har ingenting hänt. Det har varit den mest händelselösa dag någonsin”. Detta kom att bli det generella temat för de nästkommande inläggen i dagboken. Det och några få anekdoter om pannkakstillagning och den enda förtäringen av alkohol under hela atlantkorsningen. Det blev dock den veckan vi avklarade äventyret vi gett oss ut på och på det viset den mest minnesvärda av dem.

 

Två veckor hade tagit ut sin rätt och man började bli smått galen efter att enbart sett samma personer och haft samma rutiner under hela resan. Moralen var inte på topp och man kände hur det bubblade en del under ytan. Alla störde sig på alla och man kunde irritera sig på de mest betydelselösa saker i världen. Som att någon var vänsterhänt eller att någon skulle borst tänderna precis samtidigt som en själv, till exempel. Oscar och jag kände då att det var dags att dra fram vårt hemliga vapen som vi burit med oss under hela resan och ruvat på till ett lämpligt tillfälle. Så när dag 16 tog sin början och alla hade vaknat drog vi fram amerikanska pannkaksmixen med tillhörande sirap.


Alla hajade till och utbrast i förtjusning när de insåg att det skulle bli pannkakor till frukost. Filip Brännström satt sig vid rodret medan Oscar och jag stationerade oss i det som skulle komma att bli pannkaksfabriken nere i båten. I sedvanlig ordning hade vi köpt på oss för mycket mix och sirap, så det blev aldrig något tal om att snåla på pannkakor utan var man kunde äta tills han var mätt. Även om detta kan låta som en trivial upplevelse i det vanliga livet, (även om ni inte vet hur pannkakor ska smaka förens ni smakat Oscars och mina) var det något alldeles speciellt för oss. Och även om vi ätit bra och inte lidit riktigt så mycket som jag trodde vi skulle göra, så var det nog en av höjdpunkterna i vår kulinariska upplevelse på atlanten. Det fick även den önskade höjningen av moralen som vi ville åstadkomma. I alla falla i någon dag.

 

En designated sailor och resten i säkerhetslinan med mut-Whiskyn

 

Med bara 120 distans kvar till Barbados kände vi att vi nästan kunde ta ut segern i förskott och ta ett eller två järn. Det var i alla fall vad vi intalade oss. Anledningen till detta berodde nog mer på tristess och brist på samtalsämnen än något annat. Vi hade haft ett starkt alkoholförbud på båten under korsningen av säkerhetsskäl, men hade kvar en ”mut”-whisky som vi trodde vi skulle komma behöva i Marocko, men aldrig använde oss av. Denna skulle nu komma väl till pass. Efter att ha utnämnt en ”designated sailor” och vi andra kopplat i oss i säkerhetslinan kände vi att det skulle vara lugnt för även ett par gröngölingar som oss att ta sig i alla fall ett glas.


Utöver det här hade vi fått upp en riktig bjässe till tonfisk under dagen och hade tillagat både sushi och filéer, så kvällen kunde knappt bli bättre (jag behöver väl knappt nämna att vi hade 28 grader och en solnedgång man kunde dö för som grädde på moset). Det är fantastiskt vad en liten virre kan göra. Från att inte ha något mer att tala om fanns det nu oändligt mycket att diskutera. Den återkommande tongången var dock vad vi skulle göra när vi kom i land och hur vi skulle gå i land. Det var alltifrån timslånga duschar till all-you-can-eat-bufféer och hur vi skulle simma i land med våra röda byxor eller hitta en öde strand att ankra vid. Det skulle visa sig att verkligheten var helt annorlunda än vad vi fantiserat om.

 

Som ett barn på Julafton

Jag vaknade tidigt, som ett barn på julafton som inte vill missa jultomten (ironiskt nog var det julafton också), för att försäkra mig att jag kom upp i tid för att i alla fall vara vid medvetande när vi korsade atlanten. När jag väl kom upp var det fortfarande mörkt ute och man kunde inte se mycket så det var molnigt och månen inte lös. Då jag slängde ett getöga på sjökortet och GPS:en märkte jag att det var en bra bit kvar och det nog skulle ta runt fyra-fem timmar att segla det. Jag klarade dock inte av att somna om utan avlöste vår PC (paying crew) och sa åt honom att han kunde gå och lägga sig. Sen var det bara att starta upp den gamla iPoden och styra mot mål.

 

Allt eftersom vi närmade oss korsningen tog distansen längre och längre tid och segla och det var som att tiden stod stilla. Det gav mig mycket tid att fundera över vad vi verkligen klarat av. När jag påbörjade resan tänkte jag mig att det inte var en så stor grej och att jag egentligen inte skulle känna så mycket mer än en lättnad att komma fram till land och civilisationen. Men när vi var tillräckligt nära för att se vart atlanten slutade och det karibiska havet började, kände jag en känsla av stolthet.


Jag upplevde att det vi klarat av var något speciellt och ovanligt. Detta var märkligt för det var inte så att jag klättrat upp för ett berg eller avhandlat någon doktorsgrad. Jag hade suttit på en båt och egentligen inte gjort något alls i lite mindre än tre veckor. Det jobbigaste jag behövde överkomma, förutom den psykiska delen, var ett par rejäla finnar och sittsår på stjärten från allt sittande.

 

Äntligen förtjänade vi de röda byxorna!

Bara någon halvtimme innan vi korsade kom Oscar upp. Jag sa till honom att det nog var bra att få upp alla så att hela besättningen fick vara med när vi gick över. Sen var det fram med satellittelefonen och börja ringa familjen. Oscar ringde först och rapporterade sekund för sekund medan vi gick över. Den officiella tiden blev 19 dagar, 11 timmar, 17 minuter och 35 sekunder (enligt min tidräkning (som gick efter GPS:en) blev det 19 dagar, 11 timmar, 17 minuter och 6 sekunder). Vi hade klarat korsningen och hade äntligen förtjänat våra röda byxor som vi burit med oss från Spanien. Dessa kom upp illa kvickt när vi väl avklarat formaliteterna med respektive familj (det var trots allt julafton).

 

Efter det här går historierna lite isär. Det finns två alternativa slut på korsningen, ett sant och ett falsk. Det de flesta som följt oss på vår Facebook-sida har sett är hur vi kommer iland med våra vita skjortor och röda byxor och sprutar champagne. Detta kan man väl säga var en sanning med mycket modifikation. Den iscensattes efter våra fantasier och hur vi hade tänkt att det skulle gå till när vi kom iland. Sanningen är en helt annan och inte lika glammig historia.

 

 

Inte lika glassigt som det såg ut på bilderna

Tre minuter efter vi fått på oss byxorna började det ösregna och blåsa som satan när en squall kom in. Det resulterade i att vi höll på att frysa ihjäl redan innan vi kommit i land då vi envisades med att behålla kläderna på. Det var ren och skär tur att vi inte blev förkylda. Vår landstigning var inte i närheten så glassig som den kom att framstå i våra bilder. Utan den gjordes i en industri/kryssningsfartygshamn, långt borta från vita stränder och saftiga paraplydrinkar. Sen var det ett enda långt väntande för att deklarera och få ordning på alla pappren. Medan detta gjordes gick Oscar och jag och handlade mat. Det blev inte ”all you can eat” buffé eller en saftig stek, utan sunkiga hamburgare och pizza. Detta var dock gudomligt gott och jag kan inte klaga på den måltiden för fem öre efter att ”bara” käkat färsk fisk och konserver de senaste veckorna.


När vi väl var igenom tullen skulle vi få igång vår motor till gummibåten. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Filip och jag satt i spöregn och försökte medan de andra grabbarna gjorde i ordning båten för att lämna hamnen och ta oss till vår ankringsplats. I slutändan hade vi inte kommit någonstans och motorn var lika opålitlig som när vi inledde, när vi började jobba oss bort mot Carlisle Bay. Vid det här laget hade det redan blivit mörkt och när vi kommit ut ur hamnen var det becksvart. Efter många om och men hittade vi tillslut in till viken och lyckades navigera mellan alla båtar för att hitta en plats där vi kunde ligga. Efter den strapatsen (vilket var nästan mer psykiskt och definitivt mer fysiskt utmattande än atlantseglatsen) avrundade vi kvällen Hiltons hotellbar med ett stadigt glas whisky. Det var ett bra avslut på en hektisk dag och en annorlunda julafton.


Det viktigaste kvarstod dock. Vi hade kommit över och det var det enda som räknades och jag hade inte bytt upplevelsen mot något i världen. Juste vi kan med stolthet säga att vi seglade hela atlanten. Vi hade inte en enda motortimme!

 

I skrivande stund ligger vi i St Marteen och tränar stenhårt inför Gill Commodore’s Cup och St Marteen Heineken Regatta. Motståndet består bland annat av en Swan 100 och en IMS 78. Det kommer bli fruktansvärt spännande att ta ut Chamsin och testa vad hon går för mot dessa bjässar.

 

Mathias Juhlin, Chamsin Sailing

 

 

 

 

 

 

 

 

 



KOMMENTERA

Security Image

RELATERADE ARTIKLAR

LÄS SENASTE NUMRET

page1

DE FEM MEST LÄSTA

Världens första foilande enskrov so...

Figaro Bénéteau 3 - Världens första foilande enskrov i serieproduktion. Vill du se fler bilder? Klicka på bilden ovan och bläddra med pilarna på h&ou...

Mirabaud Yacht Racing Image avgjord...

Vinnaren av årets vinnare av Mirabaud Yacht Racing Image heter

VECKANS 5 MEST LÄSTA: Det unika kli...

Titt som tätt överraskar ni läsare med att visa extra stort intresse fö...

NU HAR DE KASTAT LOSS "hörs på andr...

Seglarna ombord på Divina Remi önskar god jul och har nu kastat loss och attack...

Flygande seglare - Bangin the corne...

I helgen var det Moth tävlingen Bangin the corners Cup i Hamilton. På prispalle...

















































x