På sommaren är det många som tar sina första stapplande i en segelbåt av något slag. Om man är lite yngre är det ofta optimisten som är den första båten, så var det även för Alexender "Ninja" Nuijja. I sommarbloggen nedan berättar han om sin allra första optimistjolle och sin första segeltur med båten som kallades Vicky. Det är en härlig och inspirerande berättelse om en händelse i livet som kommit att prägla en stor del av livet.

Jag satt på jobbet med fönstret öppet och hörde från dagiset nere på gården en ensam barnröst sjunga ”jag gör så att blommorna blommar, jag gör fågelbon här och där”.

Alla har vi en gång varit små, från början riktigt små. Sedan blir vi större och större. Jag minns när jag var tillräckligt stor för att nå upp till tandborsten som stod på sidan om handfatet. Nu är jag stor tänkte jag men några år senare slog tanken mig att då var jag inte speciellt stor men nu, nu är jag stor. Kanske blir man aldrig riktigt stor, idag känner jag mig inte så gammal men för ett par år sedan kallade jag en 19 åring för gubbe.

När jag stod där i badrummet och sträckte mig efter tandborsten ägde jag innehav i en jollefond. Jag hade inte en aning om vad det var för något eller vad jag skulle ha den till men. Jag visste att jag hade den. Egentligen var min jollefond ett vanligt bankkonto på vilket min generösa farbror vid speciella tillfällen pytsade in en slant. Allt för att jag skulle kunna få en båt att lära mig segla med.

Tillslut kom den stora dagen då det skulle köpas båt. Jag har inte en aning om hur mamma eller pappa fick kontakten med säljarna av båten men jag minns när vi åkte för att titta på detta fantastiska fartyg. Ett rött skepp med en gång vit insida som nu mer var åt det gräddgula hållet. Hur vi fick hem båten var inte av så stor vikt så den lilla detaljen har fallit ur mitt minne men att ha en egen båt, vilken grej!

Jag såg fram emot den dagen då jag skulle få hålla pinn på min alldeles egen båt. Pappa hade köpt mig en riktig seglarväst så jag kunde lämna den orangea räddningsvästen hemma med ett par galonebyxor och ett par stövlar så var jag redo för att provköra båten.

Min syster som är ett par år äldre än mig såg jag verkligen upp till. I hennes klass gick det en tjej som hette Viktoria. Jag vet inte om det var något speciellt med henne men från hennes namn hämtade jag inspiration till min båt som givetvis skulle döpas. Vicky fick hon heta.

Optimistens flytkraft är god. Vid den första provturen av Vicky hade jag bara provat att segla en kort gång tidigare. Så någon riktig hejare på det hela var jag inte riktigt. Därför föll det sig naturligt att pappa åkte med för att hålla koll. Kanske har vinden ökat med åren likt storleken på en fisk i en riktigt bra fiskehistoria, men stiltje var det iallafall inte. Vi skulle bara ta en liten kort provtur. Det gick superbra. Det här var ju inte så svårt. Säg till om du slår sa pappa som satt i fören. nu slår jag sa jag och drog rorkulten mot mig. Slår du eller gippar du frågade pappa samtidigt som båten föll av, föll av och fören som var en aning nertyngd dök i den framförvarande vågen. Om det är någon som inte har seglat optimist så kan jag berätta att den rymmer en hel del vatten. Fyller du båten med vatten så flyter den inte speciellt högt över vattenytan och speciellt inte om det står en vuxen och ett barn i den. Min pappa tror jag blev lika förvånad som jag över vad som inträffade. Hur kunde det här ske tänkte jag. Jag var ju superduktig på att segla?

Eftersom optimisten inte har någon självläns måste man ha ett öskar. Vi hade tur och hade fått med ett sådant när vi köpte båten. Ett litet orange enliters öskar. Med denna lilla fingerborg försökte pappa tappert ösa ut vattnet, utan framgång eftersom det rann in minst lika snabbt igen. Hur skulle det här sluta?

Lyckligtvis blev vi ganska snabbt räddade av en mer rutinerad optimistseglare och hans pappa. De kom och plockade upp oss i en motorbåt. Under tiden som vi blev skjutsade in till land så öste enkelt vår seglande hjälte ur min båt och seglade in den till rampen.

Nu för tiden når jag min tandborste utan att behöva sträcka på mig, pappa åker inte längre med i båten men ändå finns det pass på vattnet som är minst lika spännande som mitt första.

Följ Ninjas blogg