NÄSTA

Tankar efter ÅF Offshore Race

Juli 29, 2014 @ 12:22:37   Foto Rickard Bergqvist

ÅFOR besättning 2014. Foto Rickard Bergqvist
ÅFOR besättning 2014. Foto Rickard Bergqvist

1 AV 10

Segling: ÅF Offshore Race


Båt: IMX-40:n Foxy Lady

Besättningen: Rickard Bergqvist, Joakim Marklund, Claes Boman, Mattias Knutsson, Claes Törnsten, Tobias Lagerbäck, Bosse Boman, Peter Svensson, Jan Aspdahl

Text: Claes Törnsten, till vardags laserseglare i SYLT

 

Jag fick inte många dagars vila mellan resan hem från Kieler Woche och ÅF Offshore Race (som ju tidigare hette Gotland Runt). Jag skojade i bilen på vägen hem med klubbkamrat Julia Gross, ungefär i höjd med Norrköping strax innan tolvslaget, om att körningen hem var perfekt träning inför ÅFOR. Långa timmar under stor koncentration när man helst av allt vill sova.

 

Jag fick chansen rätt kort inpå starten att segla med IMX-40:n Foxy Lady. Ska jag vara helt krass hade jag i princip ingen aning alls om hur en IMX-40 såg ut, men efter att ha seglat Farr 30 runt Gotland förra året hade jag bildat en klar uppfattning om vad ÅFOR handlar om; dålig sömn i stompig sjö på railen, monumentala kantbränningar där man får tugga motvrid i fyra timmar, tråkigt käk och en helt sjuk hårdvindsläns i 26 knop. Jag sa självklart ja till erbjudandet. Det är ändå något särskilt med känslan att lämna land och sätta av mot en helt obruten horisont.

 

Stockholm låg under en grådassig himmel när jag kom dit på lördagen innan starten för att träffa resten av besättningen. Nyss hemkommen från Kiel är man svårimponerad när det kommer till seglingsevenemang men Race Village på Skeppsholmen var faktiskt riktigt bra, i alla fall för att vara svenskt. Kanske att det töntiga livebandet och den riktigt dyra restaurangmaten drar ner betyget lite grann. I Kiel är de lite duktigare på att fokusera på seglingen, kanske man skulle ordna ett sprintrace i Laser utanför Skeppsholmen nästa år?

 

Jag hann inte fundera mycket mer över eventfixande innan det var dags att sticka ut och träna ett pass på Strömmen. Jag blev lyckligtvis placerad på storseglet och inte på fördäck, allt framför fockvinscharna skrämmer mig, men jag är hyfsat bekväm med att titta upp i ett storsegel. Ombord skulle vi vara, förutom jag, skeppare Rickard, Classe, Marklund, Janne, Stisse, Bosse, Knusse och Tobbe.

 

Gänget ombord

När vi kom in från träningspasset efter att ha varit ute och nosat i Frihamnen kunde jag konstatera att vi nog skulle ha rätt kul ombord, men känslan av att vi skulle leverera ett toppresultat infann sig inte. Det var lite för struliga manövrar, och hela båten kändes rätt ovan. Nåja, vi skulle väl få tid att öva under de kommande 350 distansminuterna.

 

När vi skulle starta på söndagen var det i minsta möjliga vind. Det blev inte mycket bättre av att vi blev brutalt grosshandlade och påkörda av en finne precis i startögonblicket. Vi lyckades skaka av oss det och var i alla fall näst bästa IMX-40 fram till Oxdjupet. Efter Oxdjupet blev det en lite hårdare kryss i 8-10 knops vind, och vi gick långsamt och dumt. Vi fastnade bakom andra båtar, slog undan bara för att inse att vi var på väg mot ett grund. Dålig framförhållning tillsammans med dåligt självförtroende på grund av farten gjorde att vi tappade en del distans. Först när vi började arbeta med backstaget hittade vi tillbaka till farten igen, men vi fortsatte missa skiften. Jag blev rejält överraskad när vi efter att ha ätit motvrid hela vägen ut till Kanholmsfjärden låg tvåa i ORC A. Tydligen var vi, sjukt nog, med i racet.

 

Inte mycket vind ut till Sandhamn

Inga sensationer på vägen ut mot Alma, vi kom ikapp IMX-40:n Nemo (av oss kallade Smurfarna på grund av deras klarblå kläder) och vi påbörjade nattseglingen. Där hade vi ombord på Farr 30:n en rejäl orutin, men Classe hade ordnat med ett välplanerat schema för vaktpassen. När vi påbörjade undanvinden mot Visby var det jag och Janne som tog första skiftet. Under nattseglingen träffade vi väldigt rätt på skiften. Sämre gick det för IMX-40:n Du Soleil som dittills lett racet ohotat. Vi själva var rätt strikta med vilka vinklar vi var redo att ta, samtidigt som vi seglade rätt konservativt nära rhumbline.

 

När vi närmade oss Visby hade vi passerat en del väldigt lätt luft och låg tätt intill Nemo som ständigt hållit sig till vänster om oss. När båda låg för babord och vi kanske 50 meter längre in mot land efter att ha gått bakom dem, spelade det luriga Gotland oss ett spratt. Vinden dog fullständigt, spinnakern stod inte ens längre och vi kunde se Nemo slippa undan en halv distans. Rätt tung känsla ombord, men eftersom vår båt var inmätt med ett lite långsammare tal än Nemo kunde vi fortfarande passera Visby som bästa IMX-40 på beräknad tid, och inte långt från ledningen i ORC A. På vägen ner mot Hoburgen och förbi Karlsöarna tog vi ett bra initiativ där vi inte följde land (överbåge) som resten av fältet, utan gick raka spåret tvärs över bukten förbi Klintehamn. Vi tog hela tiden in en smula på Nemo samtidigt som vi utökade avståndet till Du Soleil, så stämningen ombord var på topp. Vinden började tunna ut ganska snart efter att vi hade nått toppnoteringen av loggen vid Lilla Karlsö på 8,5 knop. Segling i närapå bleke är alltid rätt nervigt. Den som tror att man, bara för att båten går som långsammast, blir trött och seglingen händelsefattig kunde inte ha mer fel. Tvärtom är det ju i bleket man kan göra de stora vinsterna, när de andra båtarna inte är lika aktiva i att hitta nytt tryck, och den distans man skapar blir svår att ta igen senare, när alla båtar går lika fort. Vi lyckades ta oss igenom bleket helt hyfsat, och när vi rundade Hoburgen på morgonen låg vi på en stabil andraplats. Vinden låg vriden på nord, så det blev dags för oss att kryssa för första gången sedan vi lämnade skärgården.

 

För oss blev det viktigt att hitta en kryssegling som funkade. Vi hade dåligt flyt ut ur Stockholm, så vi är noggranna med att förbättra vår kryss här. Vi seglade också riktigt bra, och tog i den lätta vinden in stora avstånd på de närmaste båtarna på vägen upp mot Östergarn.  Vi hade bra tryck i båten men framförallt järnkoll på vinklarna. Dessvärre tappade vi igen när vinden vred till läns och vi missade ett stort tryck inne vid Gotland, när vi passerade Östergarn låg vi trea, vi hade tappat två distans på närmsta konkurrenten Nemo, men de kändes inte ointagliga ändå.

 

Lättvind förbi Fårö

Efter en sträckbog mot Fårö hade vinden vridit mot nordväst. Det här blev en av de mer utmanande etapperna på hela racet. När vi började kryssa har vi vissa indikationer från väderleksrapporterna på att vinden skulle vrida mot väst under kvällen, men att det skulle blåsa mer österut. Vi hamnade tidigt i kryssen till höger om resten av fältet eftersom vi valde att inte slå in mot land vid Fårö. När vänsterskruven kom tappade vi en del distans mot Teknova och Nemo, båtarna som vi slogs med i klassen och som båda nu låg till vänster om oss. Vi gjorde några stickslag upp men varje gång vi slog och gick för att möta båtarna på vänstern gjorde vi det på en sämre vinkel än slaget innan. Här kom vi till ett svårt beslut: Skulle vi acceptera den förlusten vi gjort, gå bakom, och placera oss säkert på vänsterkanten inför ytterligare vänstervrid, eller skulle vi avvakta ett skift från högern? Jag, född gambler, propagerade för att ligga kvar på högerkanten. Vinden hade vid det laget ändå varit hyfsat stabil, och som jag såg det var det bättre att ta en chans där än att ta en förlust som sannolikt hade grusat eventuell framgång i ÅFOR. I diskussion med Classe och Rickard kom vi överens om att ta högerkanten, och vänta på en bättre ingång. Det dröjde ett tag, men plötsligt kom ett skift. Bam! 40 grader höger. Jag skulle egentligen sova när jag suttit vid storskotet i över fyra timmar, men nu var jag så upphetsad så det bara gick inte. Resten av besättningen undrar vad vilka droger jag tog. Jag följde båtarnas placering med AIS, och av de tre-fyra distans vi låg bakom Nemo vid inledningen av kryssen återstår inget. Vi var tillbaka på riktigt i racet! Nu var det bara frågan om hur länge högerskiftet skulle hålla, om det skulle bära hela vägen till Gotska Sandön. En förutsättning för att vi skulle tjäna är ju att de andra båtarna tvingas ta ett slag på den vinkeln och möta oss. Hade det vridit tillbaka till väst igen hade ju högerskiftet kunnat låta bli att komma alls. När vi såg på AIS att de andra båtarna också låg på samma vinkel som vi var jag i alla fall trygg i att det var ett skift som gällde för hela fältet. Skönt. Vinden avtog hela tiden samtidigt som det mörknade, men när vinden hade dött helt hade vi orkat rinna över både Teknova och Nemo. Högerskiftet höll! Båten rörde sig nu i 0,0 knop. Inte ens jag kan tycka att det är upphetsande. Gick och la mig för att snabbspola tiden.

 

Skymningsdags

När jag vaknade hade vi fått tryck igen, vi gick för spinnaker rätt mot Alma och hade både Teknova och Nemo bakom oss. Vi passerade Gotska Sandön som ledare, men väl där dröjde det inte länge innan vinden dog totalt igen. Loggen sa 0,0 knop och det började kännas tröstlöst när det en skur kom, som var så kraftig att det bubblade på vattenytan. Hade man kunnat teleportera sig till sängen hemma på Värmdö där och då hade jag gjort det utan tvekan. Det värsta med att ligga i stiltje är att det alltid finns någon båt som rör sig, det känns som att man tappar samtidigt som man inte kan göra något åt det. Vi hade placerat oss till vänster om fältet i förhoppning om att en västlig gradientvind skulle komma enligt prognosen. Det dröjde alldeles för länge, men efter ett par timmar började vi äntligen röra på oss. Då hade vi väl rört oss sådär tre, fyra distans under åtta timmar.

 

Spegelblankt

Det blev en lång slör in mot Alma. Vi hade alla viktiga konkurrenter bakom oss (trodde vi) och Teknova kunde omöjligt skapa tillräckligt avstånd för att hota oss. Det sjukaste är nog när Classe kollar i ugnen och ser att min middag är kvar. Jag hade tydligen glömt att äta den när jag var som mest upphetsad under nattens kryss. När de andra snackade om ransonering fick jag tvårätters – lyx! När vi så rundade Alma efter en riktigt skön sista timme av slören, där vi äntligen fick logga över nio knop, plockade Bosse fram segerölen. Killarna på railen lät sig väl smaka, men jag ville ändå köra in i det sista. Classe tittade på mätaren för den skenbara vinden och konstaterade att vi borde sätta vår branta spinnaker. Vansinne, tyckte jag. 70 grader i apparent, vind över 14 knop och att ingen av våra konkurrenter hade satt spinnaker gjorde att jag tvivlade. De andra struntade i det, hällde ut ölen och hissade. Vi satte spinnakern, och självklart fick vi timglas! Nu är det kört, tänkte jag, men det redde ut sig snabbt och vi ökade farten med en knop. Ett riktigt bra initiativ. Vi hetsade båtarna runtomkring oss att hissa spinnaker, men de hade ingen aning om att vår kunde gå så brant.

 

När vi kom in till Sandhamn, bara en distans från mål plockade Tobbe upp telefonen och sa att det fanns en annan båt, Karukera (som vi inte alls haft koll på under racet), som hade rundat bara någon minut från oss i korrigerad tid, och de hade redan gått i mål. Det var dåliga nyheter för oss, när vinden samtidigt började dö igen. Vi tappade från nio till fem knop sista biten in och när vi gick i mål var vi alla säkra på att vi hade sumpat det. Trist när det var så nära, men man kan ju bara göra så mycket.

 

Det dröjde nog en timme eller två innan vi vågade börja fira vår seger i ÅF Offshore Race. Efter ett besök på regattaexpeditionen kunde vi få fram ett svar att ja, visst hade Foxy Lady vunnit! Även när vi var säkra på resultatet var det ändå inte så att vi kunde tro det, vi vann med bara någon minut i marginal efter 350 seglade sjömil och över tre dygn till havs. Overkligt.

 

Jag vill tacka alla killarna ombord för ett par fruktansvärt slitsamma, men samtidigt så otroligt spännande och roliga dagar ombord: Mästerfördäckaren Tobbe, som aldrig stått på fördäck förut men visade sig vara snabblärd som få. Den dynamiska duon Stisse och Bosse, där Bosse regerade i köket och levererade mat som jag bara glömde äta en gång. Janne och Knusse som turades om att be om trim till spinnakern och veva furiöst på kvarnen. Marklund, som höll järnkoll på prognoserna. Classe som höll koll på oss alla ombord, och så klart skeppare Rickard. Riktigt kul med så bra lagarbete ombord där alla verkligen jobbade stenhårt för varenda meter. Jag har tidigare sagt att ÅFOR är som ett vanligt banrace, bara det att bränner man fel kant är det riktigt långt tillbaka. Under det här varvet tänkte jag oftare på att man kan reparera de missar man gör om man verkligen arbetar för det. Det ska jag bära med mig framöver.

 

Bosse, skipper och jag. De andra kunde inte komma på prisutdelningen, som hölls dagen efter vi kom i mål.

 

Till sist; staketbåt är nog bra, och jag tar mina chanser att segla dem när det finns, men nu ser jag fram emot att komma i Laserns hängband igen!

 

Text Claes Törnsten laserseglare i SYLT.



KOMMENTERA

Security Image

RELATERADE ARTIKLAR

LÄS SENASTE NUMRET

page1

DE FEM MEST LÄSTA

Proffset ger sealing-tips (video)

Båtarna har plockats isär, slipats, målats om och nu är det äntligen dags för alla prylar och beslag att fästas på båtarna på nytt. The...

Att gå på Seglargymnasium

Dröm dig bort till en vardag med det du älskar, träffa kompisar, styrketr&a...

Scrolla inte Facebook på jobbet

Vissa jobb kräver fullt fokus och går inte slarva med..  Typ som en segelmakar...

5 misstag vi alla gjort (Laser edit...

Vissa misstag kan vi göra om och om igen utan att egentligen lära oss av det. Vi...

Från Borstahusen kappseglar i Indien

Louise Zetterström från Borstahusen är, tillsammans med jämnåri...

















































x