I går verkade det som om alla klivit ur sängen på fel sida. Och så var det också – rent praktiskt, eftersom vi tagit ett slag natten före. Det var en omtumlande upplevelse eftersom det var evigheter sedan vi slog innan dess. Det är som om någon skulle flyttat ytterdörren till ditt hus. Det är samma sak – fast olika…

Gårdagen var verkligen en utmaning. Men det var mer relaterat till vädret än att vi slog. När vi seglade norrut mot de nordöstliga passadvindarna tvingas vi ta oss ann en svag kallfront med ett område med bleke. Det är något du verkligen inte vill höra när du vaknar, dvs. ett område utan vind. Och det var orsaken till att många var på lite sämre humör.

Vi fick för oss att det skulle ta cirka två timmar att komma igenom detta område. Två timmar motsvarar 200 nautiska mil. Även om du är positiv av naturen så är det deprimerande nyheter.

Men mitt på dagen fick vi ett mail från en vän vi kallar Legomannen. Han arbetar till vardags på Lego och är nu med i vår ”shore crew”. Det var ett fint mail där han uppmuntrade oss; ”Det är häftigt att se att ni tar in på de andra igen”. Vi uppskattade givetvis mailet, samtidigt som vi undrade om han inte insåg vår situation, dvs. att vi skulle komma till Newport en dag efter de andra.

Vi fortsatte att segla 14-16 knop hela dagen. Det var en härlig, sprudlande, perfekt segling. Och det var varmt i både luften och vattnet. Samtidigt visste vi vad som väntade. Vi visste att snart skulle dagen var förstörd. Det kändes för bra för att vara sant.

Vid solnedgången började vinde mojna. Mörka moln dök upp vid horisonten. Vi förberedde ett segelbyte och gjorde oss redo att flytta fram all vikt till fören av båten. Det mörka molnet var spektakulärt och sträckte sig längst med hela horisonten. Och likt en dimmer till en taklampa som långsamt skruvas ner så dog vinden ut.

Sakta så märkte vi att vinden inte dog helt. Det fanns fortfarande vind! Det fanns faktiskt fortfarande vind… ”Mörkt moln framför oss. Vi måste slå nu” skrev Sam från sin plats vid rodret. En stark vind krusade den blanka vattenytan. Vinden höll i sig och helt plötsligt insåg vi att vi inte kommer att vara 200 mil efter de andra. Vi insåg också att vindarna framför oss – och de andra båtarna - kommer att vara mycket nyckfull. Vi kommer att få flera chanser att ta in på de andra innan vi når Newport.

Det vi lärt oss idag är att hålla humöret uppe hur mörkt det än ser ut. Det finns alltid en chans att det inte går så illa som du befarat

Corinna Halloran/Team SCA