NÄSTA

Befriande segling och skön solokick

Oktober 18, 2015 @ 07:06:07   Foto Mikael Vesala


1 AV 4

Mikael Vesala seglade danska Silverrodret för andra året. Han tycker det är en fantastisk segling. "Det är befriande att segla utan handikappregler, och att göra det solo är en skön kick i sig." - Micke Vesala, Cheetah 30



Här är hans skildring av de sista timmarna av racet.

 

Racet har varit igång i 18 timmar och jag har precis rundat sydvästra hörnet av Fyn och är inne på slutspurten. Jag har jagat min rival Franz Schollmayer i en Esse 850 sedan Middelfart då han låg nästan tre km före, men nu har hans lanterna sakta men säkert blivit större och större.

 

Klockan är 3 på natten och det är kolmörkt. Jag inser att det är dags att hissa code-zeron som legat vikt på fördäck sedan Fyns huvud om jag ska gå om honom. Tyvärr ligger den vikt i lä bakom focken, så jag måste rulla in focken för att få upp den. Tänker igenom manövern en extra gång och sätter igång. Släpper på skotet och tar i allt jag kan för att rulla in focken så fort så möjligt. Tänder pannlampan och springer fram på fördäck och sliter upp segelstropparna som säkrar seglet till mantåget, kollar en snabb titt upp i masten så att fallet ligger rätt och hoppar snabbt ner i sittbrunnen och hissar upp rullen, lägger fallet på winshen och sträcker fallet med några snabba varv. Böjer mig ner i lä och sliter tag i skotet, drar snabbt ut och winchar hem och båten skjuter fart igen.

 

Sakta men säkert tar jag in på honom, men i höjd med Avernakö verkar han få problem och faller av och kommer ur kurs och jag går ikapp och om. Då är jag så nära att jag hör hur han riggar om. Satan också, tittar upp på vindexen som redan med coden pekar oroväckande långt fram.

 

Ser hur siluetten av hans båt vinglar fram och tillbaka, och plötsligt fladdrar det till och broachen är ett faktum, och illvilligt hoppas jag att han inte ska få ordning på det, men Franz är skickligare än så och efter en skakig inledning så ser jag till min besvikelse att han faller några grader och sätter fart och gör stundtals ett par knop mer än mig.

 

Tittar igen på vindexen som pekar säkert på 70 grader. Sätter jag gula gennakern nu så säger all efterenhet att jag troligen broachar och jag gör stundtals 9 knop ändå. Tyvärr gör Franz 10,5.

 

Jag bestämmer mig för att det bästa är att rigga gula och vänta till sista fallningen in mot Svendborgsund innan jag sätter.

 

På med pannlampan igen och flytta över fall, tacklina och skot till babord. Autopiloten styr sådär och i byarna är det på gränsen att rodret greppar när jag hänger i lä på fördäck och försöker få runt allt. Tillbaka ner i ruffen och koppla. Börjar dra fram tacken på gennakern, men upptäcker att jag fått tacken under skotet! Fan, tillbaka med det igen och koppla rätt.

 

Nu är det inte långt kvar till sundet och vid Skarö så testar jag att styra ner på kurs och inser att vinden lägger sig i sundets riktning och det blir för platt för lilla gula! Återstår bara att rigga om till stora vita eftersom röda slets i stycken vid storabältbron. Fortsätter med coden medan jag riggar om än en gång. Sliter in coden och springer som en galning fram på fördäck i kolmörkret och drar fram tacken till pullpit, sedan fallhornet och det mesta av seglet, hoppar tillbaka till sittbrunn och hissar för allt jag är värd, topp, sedan fram med tacken, och sen kasta sig ner i lä och skota innan det blir timmglas, stänga av autopiloten, kasta sig bak till rorkulten och koppla bort drivmotorn.

 

Med en lätt poff fyller seglet och jag sätter fart. Satan vad mörkt det är. Kollar på gps:en och det är jäkligt smalt mellan sandbankarna och stora farledsbojar lurar i mörkret som osynliga, elaka jokrar.

 

Första gipparna går bra men adrenalinet flödar och svetten likaså. Jag har på mig Ursuit-torrdräkten med tillhörande "Nalle Puh-underställ" vilket var jättteskönt de stillasittande timmarna på halvvinden, men nu håller jag på att krevera av värmeslag.

 

Får upp hoppet om att gå om Franz när jag ser att han sakta plattlänsar och tar in rätt snabbt på honom till en början, men när även han börjar skära går vi nästan lika.

 

Går mot vänsterkanten och försöker hålla utkik efter en farledsboj, den ska vara här någonstans. Förväntar mig den på vänster sida men plötsligt kommer den farande på höger sida! Huuaa! Dags att gippa. Börjar hala för allt jag är värd samtidigt som jag styr med rorkulten mellan knäna men plötsligt är det stopp. Av någon jävla anledning har jag lyckats få till ett alldeles säreget fantastiskt jättekink på skotet. Det saknas nog ett par meter i den knuten, vilket gör det ännu svårare att gippa än bara mörkret i sig.

 

Får lova upp ännu mer för att fylla den men det sinkar ju. Försöker tafatt att nysta upp det men får ge upp, bron närmar sig och Franz är bara en gipp framför nu. Han går ut på högerkanten och lägger en gipp och slinker igenom. Jag går efter men kommer lite i ofas och dessutom sinkas jag av kinket på skotet och kommer inte igenom, utan får lägga en gipp precis emellan bropelarna och här är strömmen stark. Det är med "skärpt allvar" jag lägger gippen och innan den fyller står jag för ett ögonblick nästan stilla, men det går vägen och jag går igenom. Tyvärr har Franz nu närmare till mål än vad jag har till honom och jag inser att det är kört.

 

Hör en lam tut som förkunnar att han passerat mål och därmed tagit hem trofén.

 

Det svindlar och pulserar i huvudet, av värmeslag, men också av tomhet, frustration och tankarna ekar som om de for runt i tomma rymden. Varför testade jag inte att sätta gula genakern tidigare när han satte, vad hade jag att förlora? Så nära så nära. Jag ville så j-la gärna ta hem den där trofén, jag var fan värd den - men ändå inte.

 

Frans var först och har förtjänat den. Han seglade skickligt hela racet och att fixa den branta bogen in i kolmörkret gör inte vilken nolla som helst. Det är bara att buga och lyfta på hatten även om det svider att ha missat med 100 meter på 25 mils segling. Kommer ta ett tag att bli vän med detta öde.

 

Tack till alla trevliga människor både gamla vänner och nyvunna vi träffade i Svendborg, Det är en speciell stämning på solorace!

 

// Micke Vesala, Cheetah 30



KOMMENTERA

Security Image

RELATERADE ARTIKLAR

LÄS SENASTE NUMRET

page1

DE FEM MEST LÄSTA

HÄPNADSVÄCKANDE KATAMARAN SEGLADES ...

Karin Pelerin använde sin båt flitigt under det tidiga 1900-talet. Foto Sjöhistoriska. Vill du se fler bilder? Klicka på bilden ovan och bläddra med pilarna p...

CHRIS STEELE FÅR FÖRSTA TOURKORTET ...

World Match Racing Tour har startat en julkalender, men en nyhet per dag. I onsdags (lite ...

Veckans övning vecka 48

Dags att bygga upp armstyrkan! Denna vecka och nästa kommer tips på två b...

JULKLAPPSTIPS TILL SEGLARE - SEGELS...

Det börjar bli dags att tänka på julklappar och här kommer ett tips f...

Franska flottan möter Sébastien Jos...

På natten mellan torsdag och fredag (1 - 2 december) besökte franska flottan yt...

















































x