Det är en mäktig känsla att ligga på rygg på däck och titta upp mot den gigantiska stjärnhimlen, mot mastoppen som vajar fram och tillbaka på ett nästan kusligt sätt, upplyst av topplanternan. Det enda som hörs är vinden som i ojämn takt sliter i seglet och de höga vågorna som brusar när de slår mot skrovet. Luften är ljummen. Det är natt och vi är mitt ute på Atlanten, på ett av de gigantiska världshaven, på väg mot Västindien non-stop från Gran Canaria. Allt som finns är himmel, hav och vind. Det är en makalös känsla av frihet. Av spänning. Och av lycka.

Äventyr på världshavet

Vi är tio personer ombord som delar dessa känslor av just frihet, spänning och lycka. Några känner varandra sedan förut, men i övrigt är det en unik kombination av karaktärer som alla har ett gemensamt intresse, eller till och med passion, att segla.

Atlantic Rally for Crusiers

Äventyret börjar redan en dryg vecka innan avfärd med sammankomst i marinan i Las Palmas. Där bekantar vi oss med Pitanga för första gången, en Oyster 745 som är mer bekväm än mångas permanentboende på land. Det hälsas glatt med lite nervösa leenden, inte nog med att vi ska bo och leva tillsammans i ungefär tre veckors tid, vi ska också på ett säkert sätt ta Pitanga och oss själva till andra sidan Atlanten. Någon har drömt om att korsa det stora havet sedan barnsben medan en annan gör det för tredje gången. Oavsett bakgrund eller anledning så är det vi som är teamet som genomför detta otroliga äventyr.

Vi deltar i den årliga seglingstävlingen ”Atlantic Rally for Crusiers” (ARC) och lämnar Gran Canaria samma dag och samma tid som 280 andra segelbåtar med målet St Lucia. Men själva tävlingen är sekundär, det här är ett event med deltagare i alla åldrar med fokus på gemenskap och seglingsglädje, vilket märks tydligt på det fullspäckade schemat med seminarier, mingel och festligheter inför starten. Det finns en racingklass om man vill gå all-in över Atlanten, men de flesta ser det här som ett äventyr, en upplevelse för livet.

Mot Karibien

Den sista söndagen i november lämnar vi Gran Canaria på ett mycket högtidligt sätt med pompa, ståt och applåderande publik medan båtarna skapar trafikstockning i den lilla kanalen ut från marinan, där jag får äran att med ett stort leende styra Pitanga ut mot havet. Stämningen är oslagbar. Solen skiner, det vinkas och tjoas och tjimmas från land och tack vare vår egen underhållare Per ombord, spelar vi alla på små instrument och sjunger vår team-song om och om igen.”Piiiitanga, crossing the Atlantic! Piiiitanga, sail a little faster! Piiitanga, she has to be first in St Lucia!” Succén är ett faktum, både ombord och på land.13.00 går startskottet och alla båtar ilar över startlinjen. Nåja, så gott det går i fem sekundmeter vind och något som ser ut som myrornas krig på plottern. När den värsta adrenalinkicken lagt sig och första kvällen nalkas, äts det paella i solnedgången och småpratas om sjösjukeplåstrens kommande effekt. Allt känns väldigt härligt.

Mycket förberedelser

Livet på båten är lite av ett socialt experiment. Tio personer som inte känner varandra ska spendera cirka två veckor tillsammans på en, även om båten är ganska stor, begränsad yta. Båten seglas dygnet runt efter ett rullande schema vilket medför både oregelbunden och för lite sömn hos alla. Det gäller att inte tappa fokus, det är en stor båt och krafterna i hav och vind är starka.

Att vara ute till sjöss under så lång tid kräver också sina förberedelser och många team har planerat överseglingen under minst ett år. Inte nog med att båten ska vara redo för den påfrestning som det är att segla oavbrutet, även besättningen ska klara av det. Man ska hålla sams, ha bra energi och inte minst äta och dricka ordentligt. Det sistnämnda är min uppgift att se till. Det är ett projekt i sig att handla och planera alla frukostar, luncher och middagar med tillhörande dryck till så många under så lång tid. Men eftersom Pitanga är en av de bekvämare båtarna man kan tänka sig, är livet som kock ganska mysigt med både mikrovågsugn och induktionshäll, samt stor kyl och frys.

Några av killarna är entusiastiska fiskare så vi har hela tiden två linor med rejäla beten i vattnet efter båten och det dras upp både en, två och tre stora fiskar under besättningens jubel. Det nöjda mumsandet på både frukost, lunch och middag med tillhörande glada tillrop om fantastisk mat kan skämma bort vilken hobbykock som helst, och vi är alla rörande överens om hur stor inverkan god mat och dryck har på ett äventyr som detta. Tillsammans med några väl valda låtskatter från Pers Pitangasånghäfte så klart.

När det inte blir som man tänkt sig men bra ändå

Trots att fokus egentligen inte ligger på tävlingen, så vill vi alla vinna. De inledande dagarna är vi starka och ligger i täten, seglingen är fantastisk och vi ser inte skymten av en enda ”squall” som annars är både vanligt och stökigt eftersom seglen då måste revas för att inte riskera att gå sönder av de kraftiga vindbyarna.

Solen skiner, det pustas och stånkas under de få men välgörande yogapassen på gungande däck, det lyssnas på musik, diskuteras gippar och strumpor (till gennakern) och applåderas när vi maxar med 13 knop och satellitmeddelanden når oss att vi tagit placeringar i tävlingen. Men inget gott varar för evigt. En vecka in, när vi är mitt på havet, säger det PANG. Det är ett av blocken till gennakern som av okänd anledning lossnar och flyger upp i luften. Sju man försöker under kaptenens lugna ledning fånga in och ta ner seglet, men krafterna är starka och det tar över en timma innan vi lyckats få ombord den 400 kvadratmeter stora gennakern som då gått i två delar och är borträknad för resten av resan.

Modet hålls uppe och i de lätta vindarna sätter vi lättvindsgennaker och ilar vidare till dagen efter, då det upptäcks en reva i den också. Stämningen sjunker lite när vi inser att hoppet om att vinna är ute, vi som låg så bra till! Vindarna och förhållandena är dock extremt gynnsamma och vi snittar till allas förtjusning 10 knop på bara storsegel och fock.

O’hoj, land i sikte!

Underbart är kort och tyvärr har även focken fått sig en reva. Beslutet att rulla in och starta motorn de sista dagarna är motvilligt men nödvändigt för att ta oss iland. Det är dock fortsatt glatt ombord och det berättas både den ena och andra galna historien nu när alla kommit varandra närmare. De sista vackra solnedgångarna avnjuts med en kall öl och plötsligt ropas det från vakten att land är i sikte! Jodå, toppen på berget Gros Piton på St. Lucia börjar skymta vid horisonten och pulsen stiger ombord. Samtidigt blandas lättnade leenden med lite mer molokna; det här betyder ju slutet på vår resa, slutet på vårt gemensamma äventyr.

När vi lägger till i marinan välkomnas vi med den klassiska karibiska drinken Rum-Punsch och det skålas, sjungs och ingen verkar riktigt vilja sätta den första foten iland efter 15 dagar till havs. När de ᴀip-ᴀopprydda tassarna till slut trampar ner på betongbryggan är det över. Vi gjorde det. Vi tog oss 3000 sjömil non-stop på öppet hav, över Atlanten. Och detta med glada miner, fräscha bananer ända till sista dagen och utan andra större katastrofer än tre söndriga segel samt ett tilltygat lillfinger efter ett missöde med vinschen.

Dagarna efter ankomst droppar besättningen av en efter en, men av aktiviteten i Whats-Appgruppen att döma, är det numera tio vänner som skickar bilder, uppdateringar och födelsedagshälsningar till varandra. Det stora äventyret är över för den här gången, men minnena är många och fina. Dessa återupplivas dock till viss del redan efter ett halvår då undertecknad får möjligheten att segla med samma båt på den något mer stökiga rutten från Västindien tillbaka till Europa. Men det är en helt annan historia.

Text och foto: Linda Cederquist