Sexton dagar, två timmar och 50 minuter. En seglats över en ocean där var dag har varit olik den andra. Där de två och en halv veckorna har känts som en lång rad olika seglatser. Här följer berättelsen om att segla 2950M över Stilla havet; från Kalifornien till Franska Polynesien. 

Generella väderförhållanden 

Att korsa Stilla havet nordöst till sydväst innebär mer halvvind och slör jämfört med att korsa Atlanten. Generellt sätt är Stilla havet sagt vara mer stilla, samt mer oförutsägbart. Det kan vara riktigt kallt och ganska hårt, men också väldigt varmt och vindfattigt.

Spanar ut över Stilla Havet, halvvägs genom vår resa. 

ITCZ-zonen (Intertropiska konvegenszonen) innebär oftast varma, fuktiga och vindstilla förhållanden, men inte alltid. Med ändrade globala vädermönster kan man vänta sig skiftande väderprognoser och brytande vindmönster i dominerande låg- och högtryck. 

Vi hade någorlunda vanligt förekommande väder under överfarten, om något med mera vind. Foto: PredictWind. 

Besättningen 

Vi som skulle korsa Stilla havet bestod av fem individer med olika erfarenheter och förmågor. Stuart, skeppare och ägare till den vackra oceankryssaren X4.9 Joia, som seglade hem båten till Kalifornien från Europa, via ARC 2021, det där ovanligt tuffa året. Oceanfararen Yosh som hittade segling för 8 år sedan, valde att viga sitt liv till Poseidon och har efter det avverkat 20 000 sjömil till havs. Jan, den lugna och trygga fallskärmshopparen, ensamseglaren och ägare till en katamaran som antagligen avverkat fler sjömil än de flesta under en livstid. Connor, den 29-åriga techentreprenören från Sillicon Valley med stora drömmar om att segla jorden runt på sin egna båt. Fyra amerikaner och jag, den lätt överenergiska svenskan vars jobb skulle vara att trimma seglen och sätta fart på båten. 

Besättningen ombord Joia. Fr.v: Jan, Connor, Madeleine, Stuart, Yosh.

De sista förberedelserna

Besättningen anlände till Oxnard, Kalifornien, för de sista förberedelserna ett par dagar innan det var dags att kasta loss. Stuart hade redan förberett det mesta, det som återstod var att fylla upp provianteringen med färskvaror, frukt och grönt samt ett par säkerhetsförberedelser. Vi monterade jacklines, gick igenom flytvästarna, hade säkerhetsgenomgång och båtgenomgång. Den 2 april klockan 09.30 kastade vi loss från Channel Islands Harbour och satte kurs mot sydväst. 

De sista förberedelserna inkluderade att polera bort rost från vanten, gå igenom flytvästar och briefing. 

Fastlandet tynar bort   

Vårvädret var alldeles strålande och vindarna lätta när vi passerade Channel Islands i takt med att Kaliforniens vitklädda bergstoppar blev mindre och mindre bort i horisonten. Så här års migrerar valarna. Chansen att få se en utanför kustlinjen är faktiskt stor och det var precis vad vi fick göra; val, vithaj, sjölejon och delfiner vinkade sina fenor “fair winds”. Vinden ökade lagom till kvällen och vi fick njuta av en vacker amerikansk solnedgång mot havshorisonten. Den sista stora fisken som önskade oss lycka till var en enorm Klumpfisk (Mola mola) som simmade upp alldeles intill båten innan den försvann ner i djupet och solen ner bakom horisonten. 

Den första solnedgången av 16 totalt över Stilla havet. Foto: Connor Mullins

Mexiko är inte varmt

I takt med att vi seglade längre bort från kusten sjönk temperaturerna. Den första veckan var riktigt kylig – betydligt kallare än vad någon av oss hade väntat. Jag var glad över mitt beslut att packa mitt rejäla offshoreställ, dunjacka, merinounderställ, mössa och tjocksockor. De varma kläderna kom väl till användning främst på nattvakterna, men även under dagarna.

De varma kläderna kom väl till användning främst på nattvakterna, men även under dagarna.

Vädret hade tilltagit ordentligt och vi halvvind-slörade fram i 7-8 knop till vindar upp emot 30 knop, fyra meter svall rätt in i sidan och gråmulen himmel. Förhållandena tärde på alla ombord och ingen hade direkt fått sina sjöben än. De första dagarna var tröttsamma. Antingen seglade vi, eller försökte få i oss energi alternativt vila. Det fanns inte särskilt mycket tid eller energi över till övrigt. Dusch fick vänta, hygienen hölls genom våtservetter och tandborstning i aktern i lä då badrummet var för skumpigt. Reven i storseglet åkte konstant ut och in för att balansera fart med komfort.

Äta, sova, segla. Foto: Connor Mullins

Någon sa redan under dag två att vi hade kommit in i mexikanska vatten. Jag tyckte mer det kändes som Östersjön en kall majdag. Dag fyra gippade vi och tog en mer sydlig kurs. Vindarna höll i sig, men svallen fick vi istället från aktern, vilket skapade en betydligt skönare gång.

För den som trodde Mexiko skulle bjuda på sol, bad och värme, tji fick den.

Livet ombord blev lite enklare för alla, samtidigt som vi nu hade börjat vänja oss vid “livet på lut”. Mot slutet av veckan började vi äntligen känna av tropikernas varmare temperaturer. Under veckans sista nattvakt kunde man ta av sig sjöställsjackan och endast segla i en tröja. 

Mot slutet av veckan började vi äntligen känna av tropikernas varmare temperaturer.

Vilda vågor och fyrverkerier – nätterna på havet 

Hela första veckan och en bra bit in på vecka två hade vi relativt hårda nordöstliga vindar och vilda vågor. Det är en otrolig känsla att surfa fram i 10 knop dag ut och dag in. Särskilt när mörkret lagt sig och det enda man har att gå på är instrumenten och känsla. Utan vågmönstret upplevs allt snabbare. Man flyger fram mot en stjärnklar himmel och mareld som gnistrar bakom båten. Ibland blixtrar den till som små fyrverkerier. Även stjärnfallen ser ut som fyrverkerier med svansar likt en serietidning. 

I början av seglatsen hade vi ett vaktschema som började klockan 18 på kvällen och slutade klockan 8 på morgonen där vi alltid var två på däck. Man seglade de två första timmarna och var på stand-by den sista timmen, innan man fick 4,5 timmars sömn, för att göra samma sak en gång till innan natten var över. Mot slutet av första veckan bestämde vi oss för att ändra vaktschemat till solovakter, där man kunde ropa upp en sovande stand-byperson vid behov. Det vaktschemat seglade vi på under resten av resan, vilket innebar att man bara var på vakt två timmar totalt från 21 på kvällen till 8 på morgonen. Vår nattuggla Jan anmälde sig som frivillig för den längre nattvakten mellan 23-02. Själv fick jag (enligt mig själv) “lyxvakten” som innebar två timmars segling mellan 21-23 och att man var uppe på morgonen 07.45 för att segla tills resten av besättningen hade vaknat till liv någon gång mellan 10 och 11 på förmiddagen. Om tröttheten trots allt slog till så gjorde kaffe och några bitar svenskt lösgodis susen. 

Det mesta som sker nattetid är att hålla kurs, vilket autopiloten “Rod” assisterade med, medan man själv justerade ett par grader upp eller ner beroende på vindriktning och styrka – tillsammans med att hålla koll på radarn och AIS:en för att undvika squalls och andra fartyg. Under majoriteten av seglatsen seglade vi med ett eller två rev i storseglet, vilket sattes innan solnedgång. Vindarna var såpass konstanta att vi satte trimmet för natten och kunde sedan justera kursen utan att behöva trimma om alltför mycket. Ett par gånger såg vi andra fartyg på AIS:en, vilka vi ropade på. Ett fartyg fick vi be justera sin kurs för att gå bakom oss. Vi var såpass nära att vi såg varandras lanternor. Ute på ett så stort hav i vild sjö är det lite för nära avstånd för min smak. 

Nattetid håller man koll på kurs, vindriktning och styrka, radar och AIS. Här syns varken squalls eller fartyg på instrumenten. 

Bortskämda med italienskt, hembakt också lite pyttipanna

Som havskappseglare är man inte direkt van vid att ha vare sig brödmaskin, kryddförråd eller yoghurt-maker ombord. Till och med en espressomaskin fanns! Alla dessa faciliteter kändes nästan oförskämt lyxiga. Morgonrutinen bestod av att kravla sig ur sin lutande bunker och sömndrucket ta sig till espressomaskinen. Med kaffekoppen i handen kunde morgonvakten starta uppe i sittbrunnen, sippandes på oförskämt gott kaffe i takt med att man vaknade till liv. Under tiden bakades dagens bröd och den hemmagjorda yoghurten som stått över natten tappades upp. Någon timme senare kunde man njuta av en riktig lyxfrukost bestående av nybakt bröd och färsk yoghurt som toppades med blåbär, granola och honung.

Färskt bröd bakades varje morgon. Foto: Yosh Han

Luncherna bestod av mer eller mindre tillagade måltider under gång. Så länge vi hade färskvaror, frukt och grönt trollade Yosh fram fräscha sallader och bruschetta. I takt med att färskvarorna sinade byttes menyn ut mot ramen, quesadillas, soppa och så lite hemmagjord pyttipanna. Skeppare Stuart hade förberett middagar för hela seglatsen; hemmalagade måltider som förvarades i frysen och togs fram allt eftersom. Dessa värmdes upp och till det kunde vi enkelt koka pasta eller ris. Enkelt, nyttigt, energirikt och fantastiskt gott! Livet till havs behöver verkligen inte vara kämpigt hela tiden. 

Bortskämda med bruschetta! Foto: Yosh Han

Hemmagjord pyttipanna till lunch.

Allt tar längre tid 

Jag tappade snabbt räkningen på hur många segelbyten vi gjort och hur många gånger revet i storseglet togs ut och in. Varje dag innehöll något projekt, oftast ändringar av segelföringen eller lagningar inkluderat, och ALLT tar längre tid ute till havs. Ett segelbyte som annars tar en halvtimme tar två timmar. Strulande batterier kliar man sig i huvudet till en hel förmiddag och splitsning kan man pilla med en heldag. Är det inte stora vågor och hård vind som gör arbetet på däck eller i kölsvinet tufft så är det värmen. Men slitet är en del av tjusningen och varje manöver eller projekt är värt mödan.   

Ett segelbyte som annars tar en halvtimme tar två timmar. 

Upp i förstaget för att lossa ett skot som fastnat.

Varje dag innehöll något projekt, oftast ändringar av segelföringen eller lagningar inkluderat.

En vanlig segelföring med spirad genua samt preventer på storseglet för att förhindra gippar i de stora rullande vågorna.

Halvvägs & rock-n-roll

Den 9e dagen började som en solig, lugn och varm morgon. Vi tog ut revet och seglade med fulla segel under dagen. Runt lunch hade vi nått halvvägs, vilket firades med blomsterkransar runt halsen, skålandes i kalla drycker och ett litet dance party. Dagen efter hade vi en helt annan slags party. 

Jag hade mitt vanliga morgonskift med lugna och fina förhållanden. De två tidigare dagarna hade varit riktigt varma så det extra solskyddet över sittbrunn åkte upp även om det var ganska molnigt. Jag morrade lite och tyckte det var onödigt, det försämrade ju sikten för seglen, men jag hjälpte ändå till att sätta upp det. Där någonstans fick vi napp på fiskelinan; Yellowtail, kul, grattis Connor! Fjorton dagar tog det innan första fisken nappade!

Vi gippade men insåg kort därefter att vi gjorde bättre VMG på den tidigare bogen. Då vi hade seglat lite väl högt på den tidigare bogen kom vi överens om att äta lunch först och gippa tillbaka sen. Det skedde verkligen i grevens tid! Kort efter lunch började det regna och vinden tilltog. Vi njöt alla först av “gratisduschen” och att surfa fram på de stora vågorna i relativt hårda vindar med fulla segel. Tills väggen kom. Vinden ökade från ena sekunden till den andra upp emot 40 knop och en rejäl squall drog över oss. Det var omöjligt att hantera med fulla segel hissade. Alle man på däck för att reva både storseglet och focken. Manövern gick bra och kontrollerat utan vare sig person- eller båtskador. Vi seglade igenom den värsta stormen, vindarna la sig och regnet fortsatte under eftermiddagen. Trötta efter dagen fick vi dock njuta av färsk fisk till middag med lärdomen av att hålla lite bättre koll på radarn i instabila väderförhållanden, även dagtid. Under nattvakten klarnade det upp och man kunde pusta ut efter en heldag med action. Men vad vore väl en långsegling utan lite rock-n-roll, konstaterade vi efteråt. 

Allt under kontroll igen efter en kraftig squall.

Solnedgång efter en dag med rock & roll.

Vindarna blåste bort och värmen in

Den sista ordentliga vindpusten blåste oss vidare söderöver under dag 13. Från gårdagens fångst tillagades det sushi och sashimi. Det fikades på lut susandes fram i 8 knops båtfart, en öppen bidevindsbog och rejält med spray över däck. Det var det sista vi såg av det hårda vädret innan vinden blåste vidare och värmen in.

Hejdå hårda vindar, hej hetta! 

Ju närmare ekvatorn vi kom, desto högre steg temperaturen. De varma kläderna var sedan länge (kändes det som i alla fall) undanstuvade längst in i garderoben och fram hade badkläderna kommit. De följande dagarna var både soliga och varma. Hettan var påtaglig för alla där solkräm, duschar i aktern och en ständig jakt på skugga varvades med iskalla ärtpåsar på huvudet och mängder med vatten. Om det gråa, kalla, hårda vädret var tröttsamt i början av seglatsen var hettan nästan ännu mer outhärdlig. Till och med jag började uppskatta solskyddet – trots den försämrade sikten och rörelsefriheten bland vinscharna. 

Hettan blev påtaglig för alla. Här lagas fall i försök att ta skydd från solen. Foto: Yosh Han

Över ekvatorn 

Dag 14 hade vi nått ekvatorn. Morgonen bestod av motorgång, brist på vind men desto vackrare ljus som sipprade igenom molnen tillsammans med en regnbåge. Vi räknade ner graderna och minutrarna tills att vi under eftermiddagen var nere på noll. Det firades först på fördäck med ett white party och blomsterkransar.

Efter grattiskramar hoppade alla i vattnet och simmade över ekvatorn efter vår X4.9 Joia som seglade i lugn och ro vidare mot sydliga breddgrader. Vår besättningsmedlem Yosh – den enda som korsat ekvatorn tidigare, var ceremonimästare och vigde oss från “pollywogs” till “shellbacks” samtidigt som vi offrade till Poseidon och sa några ord. Jag offrade mina två bästa svenska godisbitar som fanns kvar, tackade för alla väder och förhållanden till sjöss som Poseidon har givit mig hittills i livet, samt yttrade en försiktig önskan om fler äventyr till sjöss framöver. Alkohol är alltsom allt en no-go till sjöss, men för detta speciella tillfälle skålade vi i varsitt glas vitt vin som vi sippade på tillsammans med lichee och sesammochi som Yosh hade tagit med sig.

Förvandling från “pollywogs” till “shellbacks”.

Spinnakern hissades efter ceremonin och Joia seglade vidare på södra halvklotet. 

Land i sikte

De sista dagarna bestod av lättare vindar och varma temperaturer. Poseidon verkade ha lyssnat till våra önskemål om lite mer vind och uppskattat offringarna då vår sista heldag med segling inte kunde ha blivit bättre. Vi avverkade sjömil efter sjömil med windseekern hissad, halvvindandes fram i allt mellan 5-10 knops vind och 6-8 knops båtfart. Dagen bjöd på human värme, en regnbåge, ett litet uppskattat regnmoln och lätt stämning ombord. 

Den polynesiska gästflaggan hissas.

Sista solnedgången över Stilla havet.

Natten till den artonde dagen hade jag sovit dåligt och drog mig då klockan ringde 07.45. Jag hade knappt vaknat till liv då Stuart sa; “there’s a funny looking cloud in the horizon”. Jag visste vad det innebar. Vi hade land i sikte. Snabbare än någon hinner säga “gipp” var jag uppe i sittbrunn för att se ut över Nuku Hiva. Inseglingen var magisk med en regnbåge som visade sig över hela ön och delfiner som hälsade oss välkommen vid fören. Klockan 11.20 Pacific time zone (Kalifornientid) ankrade vi. Vi hade anlänt till kanske världens mest avlägsna ögrupp.

Land i sikte!

Regnbåge över Nuku Hiva.

 Îles Marquises, världens kanske mest avlägsna ögrupp?

Text och foto: Madeleine Lithvall

Läs även del 1 och 2 av äventyret;  Över Stilla Havet - en långsegling stundar och 6 anledningar att testsegla innan långsegling.