Svenska kappseglares fantastiska äventyr

Följande sidor tillägnas bedrifter inom svensk segling som inte alltid kommit till den breda massans kännedom. Det beror inte på att de saknar spänning eller sensmoral, utan mer för att de inte alltid lämpar sig inom ramen för traditionella regattareportage. Men det är det nu dags att ändra på. Den här gången får vi stifta bekantskap med Björn Hansen och hans berömda resebyrå.

”Hansen Travels”

VAR Stockholm – Pornichet

NÄR En solig försommarmorgon tidigt 2000-tal

ROLLISTA Björne, Mattan, Qvibban, Guffen och Jönsson

Björn Hansen är en av svensk seglings mesta seglare i allmänhet och vår främsta matchracingseglare i synnerhet. Förutom sina förmågor på banan är Björn känd för att på ett underhållande sätt kunna återberätta historier både sanningsenligt (det får stå för honom) och med stor detaljrikedom. Björn är också känd för att alltid utnyttja tid optimalt. Att komma för tidigt till en flygavgång verkar han tycka är lika slarvigt som att vara för tidigt på startlinjen.

Teamet skall ner och segla en tävling på Frankrikes sydvästkust och man har till allas glädje hittat ett morgonflyg som går direkt. Man har fått löfte av tävlingsledningen om att man seglar först i andra flight, en liten men viktig detalj för att den precisa planen skall gå i lås.

Solen går upp över ett sömnigt Stockholm när det äntligen är dags för teamet att ge sig av. Hela resan börjar med att Qvibban blir väckt av sin snälla farmor. Därefter blir han och Jönsson skjutsade av Jönssons lika snälla och blivande fru Chung. De blir avsläppta på trottoaren utanför Mattans och Fridas nya lägenhet på lilla Essingen. Där står redan Gustav ”Guffen” Tempelman med en stor trunk innehållande hela teamets nya seglarkläder som varit på tryck och nu uppvisar den nya sponsorns namn. Väskorna lastas av och alla är på gott humör. De är på väg och för en gångs skull är de ute i hyfsat god tid.

”Man behöver väl inte pass för att komma in i Frankrike va?” frågar Qvibban retoriskt. Trottoaren som nyss var fylld med fniss och kärvänliga ryggdunkningar blir plötsligt knäpptyst. Qvibban läser snabbt av situationen. ”Ok, ta min väska så ses vi på Arlanda” hör de honom ropa när de med blicken följer hans erkänt fina löpsteg på väg mot taxistationen. Björn, som just anslutit, tar en titt på klockan, gör en snabb överslagsräkning och säger sedan ”Det blir tight, men enligt mina beräkningar hinner han precis”.

De börjar lasta in väskorna i bilen och någon fnissar lite åt ett udda kolli som ser misstänkt lik ut en rosa damhandväska. ”Nu är det kört.” utbrister Jönsson på sin klingade skånska. ”Jag packade med Chungs väska av bara farten, hon kommer att ha ihjäl mig!”. Mattan är den tidiga morgonen till trots snabbtänkt och ordnar så att väskan får ett tillfälligt hem i hans lägenhet där en intet ont anande Frida ligger och sover. Jönsson ringer nervöst till Chung och ber om förlåtelse.

Väl på Arlanda kan de andas ut då de har flera minuter på sig innan check-in stänger. De skämtar med damen bakom disken och ger henne komplimanger för att få henne på extra gott check-in-humör. Men när hon tryckt ut boardingkort och räknat väskor konstaterar hon genast att den här femmannabesättningen är en gast kort. ”Qvibban är och parkerar bilen, han kommer strax, checka du in hans väska så länge” säger Björn som klivit fram till disken och tagit på sig den allvarsamma rollen som pålitlig reseledare och skipper. ”Nej, han måste vara på plats, jag stänger min check-in om en minut.” svarar damen. Killarna längre bak i ledet skruvar lite nervöst på sig men Björn lugnar dem med sitt avslappnade pokeransikte, en min de känner igen från tidigare när viktiga seglingar skall avgöras. ”Trettio sekunder, var är han?” frågar damen, tittar på sitt armbandsur och börjar räkna ner. Björn vänder sig om och tittar mot ingången i andra ändan av lokalen, sedan på damen. Han ser henne djupt i ögonen, ler artigt och säger ”Där kommer han bestämt.” De övriga tre vänder sig mot dörren, men det är helt öde i lokalen. Som i en drömsk filmsekvens hör de så spänstiga steg närma sig bakifrån. Björns högerhand är sedan länge uppsträckt och innan de hinner vända sig om hör de Qvibbans välkända röst ”Och här har du mitt pass Björn”. Björn släpper aldrig damen med blicken och när passet likt en stafettpinne når hans hand lämnar han lugnt över det och säger ”Ja, då var vi fulltaliga”.

Det visar sig sedan att planet blir försenat på grund av tekniskt fel och när de så småningom lämnar svenskt luftrum konstaterar Björn krasst att det är lite tight för där gick femman i första start. Ett gäng modstulna seglare inser att de troligen kommer att börja regattan med ett par missade matcher.

När de närmar sig flygplatsen ser de först klubbhuset, sedan båtarna och banan. Till deras stora glädje syns bara stråk av vind med spegelblankt vatten emellan, sjöbrisen har precis börjat fylla på. Guffen tror sig till och med kunna se att den japanska siffervimpeln sitter uppe, vilket i så fall skulle betyda att det är flight nummer ett som seglas. Halleluja, kan det verkligen vara sant? Det måste ha varit bleke hela morgonen och de har precis dragit igång, de kanske hinner trots allt…

Precis när de börjar känna att de har medflyt igen dyker nästa hinder upp. På väg ner för landning ser de en massiv trafikstockning från flygplatsen hela vägen in mot staden. Vid bagagebandet visar det sig dessutom att Guffens väska, den med alla seglarkläder, inte dyker upp. Vad är oddsen för att ett bagage försvinner på ett direktflyg? frågar de sig men samtliga har på sig shorts och sportiga skor så det skall nog allt gå att segla ändå. Sponsor- och klädansvarige Mattan, även känd som ”Matteo” på grund av sina italienska manér och faiblesse för välskräddade kläder, muttrar något om udda färgval och dålig matchning medan de rusar vidare.

Till sin stora glädje får de syn på två grånade herrar med en slarvigt skriven skylt när de kommer ut. Det ser ut att vara två salta gubbar som man kan luta sig mot när stormen viner. De packas in i en liten buss av märket Citroën och ger sig iväg. Efter bara ett par hundra meter svänger de tvärt in på en grusväg som går nerför branta serpentinvägar mot havet. Där, vid en ensam brygga på den steniga stranden, ligger en Targa 30 och väntar. Efter bara en halvtimmas färd i full fart kan de borda båten de skall segla. En domare kommer fram och berättar att det är 4:40 kvar till start. ”Perfekt” säger Björn, tar ut svängen någon meter för att justera tiden och gör sedan en perfekt ingatening som teamet sedan följer upp med bra segling och de vinner den första matchen.

Vad kan vi då lära oss av den här morgonen? Jo, att man aldrig skall ge upp, att man kommer långt med samarbete och att tajming är otroligt viktigt i segling. Men den kanske viktigaste insikten är att bakom varje framgångsrikt seglingslag står en lång rad hjälpsamma kvinnor. Vad som egentligen hände med den försvunna väskan är ett stort mysterium. Den dyker i alla fall upp på den nya sponsorns kontor sex långa månader senare.

Text Fredrik Aurell