I september 2014 kastade L´Hermione loss för första gången från torrdockan i Rochefort där hennes föregångare byggdes 1779. Det tog 17 år att bygga henne. Nu är hon på väg över Atlanten i Lafayettes kölvatten mot Yorktown, Virginia. För 235 år sedan seglade den franska flottan dit för att hjälpa de amerikanska fribrytarna att besegra den engelska kolonialmakten.

1700-talsfregatten som får nytt liv

”Full in the topsides, narrow down below. A hull with a fine entry and a long outflow. That´s why she is so rapid.” Repliken kommer från filmen ”Master and Commander” och skildrar engelsmännens fascination för de överlägsna franska fregatterna under slutet av 1700-talet. Den hänförde kaptenen Jack Aubrey, spelad av Russel Crowe, studerar en modell av en fransk fregatt. Modellen han tittar på är L´Archeron men skulle lika väl kunnat vara L´Hermione.

“På råseglaren kan man enkelt justera segelplanet genom att bärga och sätta enskilda segel. Att dreja bi, lägga stopp och andra manövrar är också väldigt enkelt och naturligt när man fått kläm på hur man gör.“ Foto: Francis Latreille

De fantastiska franska fregatterna

På den tiden var seglingen verkligen på blodigt allvar. Det var spetsteknologi. Skeppsvarven var enorma högteknologiska anläggningar där de skarpaste hjärnorna forskade på hur de perfekta fartygen skulle utformas, fregatter som hade både fart, manövrerbarhet, eldkraft och som kunde klara sig i alla väder. Att segla den nya L´Hermione är att bedriva praktisk historieforskning. Vi trimmar, brassar, skotar, slår, gippar och drejar bi. Provar oss fram och försöker förstå alla finesserna med fartyget, hitta hennes potential. Jobbet är tungt och det värker i armarna efter allt klättrande och halande. Ju mer vi håller på desto mer växer respekten för det helt otroliga seglingskunnandet som fanns vid den här tiden.

L´Hermione. Foto: Loic Baillard

Originalet

På 1770- talet byggdes en serie fregatter i Frankrike som snabbt blev kända som de snabbaste och mest lättmanövrerade man dittills sett; La Fée, La Corageuse, La Concorde och L´Hermione. Engelsmännen lyckades beslagta La Concorde och analyserade och mätte upp fartyget noggrant. De hade mycket att lära av sin fiendes skeppsbyggnadskonst. Idag kan man jämföra det med att fånga en rysk U- båt eller få titta in i motståndarlagets varv inför America’s Cup.

L´Hermione skulle komma att spela en viktig roll i historien. Under den här tiden pågick det revolution i Nordamerika. Kolonisatörerna ville bli självständiga från engelsmännen. Frankrike, som lidit många nederlag mot England under de senaste åren såg möjligheten att ta revansch genom att ställa sig på fribrytarnas sida. Den 23-årige Marquis de Lafayette hade redan varit över i Amerika och bekantat sig med General Washington. Lafayette föreslog för kung Ludwig XVI att Frankrike borde engagera sig i kriget vilket kungen tyckte var en utmärkt idé. Fiendens fiende är ju som bekant din vän, så han lät den unge markisen utrusta L´Hermione och segla över. Det var startskottet för den Franska insatsen. Projektet blev en succé. Tack vare fransmännen lyckades revolten och Amerikas förenta stater kunde bli självständiga. Kungen fick dock med tiden inse att han bitit sig själv i svansen. Idéerna om frihet, jämlikhet och broderskap hade börjat sprida sig. Fransmännen var trötta på monarkin efter alla krig och elände. Det som hänt i Amerika inspirerade till franska revolutionen. 1789 fick kungen huvudet avkapat i giljotinen. Lafayette däremot var vid den tiden superhjälte och vida berömd både i USA och Europa.

”Det knakar mycket i skrovet när vi seglar henne. I varje våg rör sig knän, spant och däcksbalkar någon millimeter mot varandra. Det sägs att så länge ett träskrov knakar ljudligt så är det friskt, men när det tystnar ska man se upp. Då börjar det bli gammalt och utseglat.” Foto: Jens Langert

Kopian

Rochefort är en liten stad på franska västkusten, inte så lätt att hitta på kartan, men många känner säkert till Fort Boyard från TV4:as ”Fångarna på fortet”. Fortet ligger just i inseglingen till Rochefort. På 1700-talet var Rochefort en av Frankrikes stora örlogsvarv och där byggdes över 100 fregatter. Seklerna gick, varven blev omoderna och staden somnade sakta men säkert in till en trist landsortshåla med hög arbetslöshet och tomma stenhus.

L´Hermione. Foto: Francis Latreille

På 1990-talet funderades det kring hur man skulle kunna göra någonting attraktivt av sin stolta historia och det gamla örlogsvarvet. Idén att återskapa en 1700-talsfregatt föddes. L´Hermione blev det naturliga valet, hon var det mest kända av alla fartyg som byggts på varvet och hon var väl dokumenterad. Bland annat användes de ritningar av systerfartyget La Concorde som engelsmännen gjort. Ritningarna fanns bevarade i British Maritime Museum i London. Bygget tog 17 år och under tiden har över tre miljoner besökare sett fartyget. 2012 sjösatte vi henne och reste master och riggning. Hösten 2014 var hon sjöklar och vi kunde gå ut på provseglingar. Under två och en halv månad seglade vi fram och tillbaka i Biscayabukten och övade manövrar. På helgerna vilade vi ut i Bordeaux, La Rochelle eller Brest.

Råseglare har många fördelar

När man seglar den här typen av fartyg upptäcker man mer och mer finessen med den traditionella riggen och traditionella material. Först och främst; allt består av trä, tågvirke och linneduk vilket innebär att man i princip kan fixa allt som går sönder med enkla medel ombord. Glöm det där med att beställa märkvärdiga reservdelar. Det mesta fixar man med kniv, märlspik och hävstänger, verktyg som vem som helst snabbt lär sig att arbeta med. Till sjöss finns massor av tid att reparera och förbättra så ofta är fartyget i bättre skick när det kommer i hamn än när det lämnar.

L´Hermione. Foto: Francis Latreille

Många moderna seglare tänker att en råseglare är ett sorts klumpigt fartyg med fyrkantiga segel där buken sitter fel och som inte går att trimma. Till viss del är det sant. Jämfört med bermudasegel kommer man inte lika högt i vind och aerodynamiken är inte lika finslipad. Å andra sidan är de fantastiska på undanvind och i hårt väder. Tänk dig en segelyta som är centrerat över båten istället för långt ut på läsidan, det blir så mycket mer lättstyrt. Dessutom behöver man inte oroa sig för att bli kastad i havet av en släng-gippande bom. Råseglaren är dessutom väldigt väl anpassad för att manövreras med en liten besättning under tuffa förhållanden. Tittar man tillbaka i historien förstår man varför. Målet var att bygga så stora fartyg som möjligt men som samtidigt kunde hanteras av människokraft. Fore-and-aft-riggar var aldrig något bra alternativ. Det gick helt enkelt inte att hantera så stora bermuda- eller gaffelsegel på ett säkert sätt. På råseglaren kan man däremot enkelt justera segelplanet genom att bärga och sätta enskilda segel. Att dreja bi, lägga stopp och andra manövrar är också väldigt enkelt och naturligt när man fått kläm på hur man gör. Häromdagen hade vi fått skräp i propellern och drejade bi genom att brassa back i förtoppen. På så sätt kunde vi ligga i princip helt stilla medan dykarna arbetade fastän det blåste 18 knop.

Stora träskrov

Tittar man snabbt på en 1700-talsfregatt kan man tycka att skrovet ser klumpigt ut i förhållande till moderna båtar. Fören är knubbig och liknar mest ett flytande slott. Allt har dock sitt syfte. Tittar man närmare ser man att skrovet är väldigt slankt under vattenlinjen men så fort man kommer över vattenlinjen blir det runt och bärigt. Det innebär att man kan ha stor segelyta utan att bogen trycks ned. På den här tiden, när man byggde i trä, vilket ju inte är lika starkt som stål, var det kölens längd som begränsade hur stort man kunde bygga. Materialet och sammanfogningarna höll helt enkelt inte för att bygga större fartyg.  Ett långt skrov utsätts ju för större böjkrafter när det går i sjön. Önskade man bygga stort gällde det att få in så stor volym/tonnage som möjligt på en relativt kort köl och ändå skapa en snabb båt. För att få så mycket segelyta som möjligt placerar man fockmasten så långt fram det går, nästan framme vid förstäven. Den stora segelytan föröver pressar ner bogen när man seglar för akterlig vind, men tack vare den runda bogen kan man föra mer segel.

Jens Langert ombord på L´Hermione. Foto: Loic Baillard

Det knakar mycket i skrovet när vi seglar henne. I varje våg rör sig knän, spant och däcksbalkar någon millimeter mot varandra. Det sägs att så länge ett träskrov knakar ljudligt så är det friskt, men när det tystnar ska man se upp. Då börjar det bli gammalt och utseglat.

Resan

Vi lämnar La Rochelle och Frankrike i mitten av april och styr ner mot Cap Finistere. Äntligen ärförberedelserna över och vi kan gå in i sjörutinerna.  Besättningen är uppdelad i tre vaktlag som turas om med arbetet på däck. Man trimmar skot och brassar, sätter och bärgar segel tar in rev och släpper ut igen. Riggen behöver ständig kärlek och omsorg. Allt rör sig däruppe och det skaver en hel del. Vi sätter upp skavskydd av gammalt tågvirke och smörjer med talg för att undvika slitage så gott det går. Den stående riggen av manillatågvirke sträcker sig hela tiden och behöver tightas upp titt som tätt.

L´Hermione. Foto: Francis Latreille

Att beslå segel är ett hårt jobb. Man måste klättra upp i riggen och gå ut på rårna. Linneduken är fruktansvärt tung, men tyngden ger den också en stor fördel. Den fladdrar nämligen inte alls lika hysteriskt som polyesterduk brukar göra. Den uppför sig faktiskt väldigt snällt, den är mjuk och greppvänlig så det går att grabba tag i den även när det blåser. När man står längs med rån och ska beslå inser man fort att det är lönlöst att försöka arbeta självständigt. Man måste lyfta duken tillsammans; un, deux, trois – tire! Hela besättningen längs rån tar ett tag och lyfter en liten bit. Sakta men säkert får man in segelduken till rån och kan lägga på beslagssejsingarna.

Vi lever med ena benet i 1700-talet, sover i hängkojer och jobbar och sliter som man gjorde då, men för övrigt är det modernt ombord. Vi har motor, elverk, watermaker och en modern byssa och det bästa av allt – tillförlitliga väderprognoser – utan dem kan vem som helst råka illa ut. Men ju mindre modern teknik som är inblandad desto mer avkopplande känns det. Att laga riggen med snörstumpar och träpinnar känns som att vara på semester från nutiden.

Skiss L´Hermione. Bild: Jens Langert

Vi är 70 personer ombord, 15 man i nyckelbesättningen, 50 volontärer och 5 journalister/fotografer. Förutom jag och ett par amerikaner är besättningen fransk. Jag seglar som båtsman vilket innebär att jag är arbetsledare för däcksbesättningen. Volontärerna är tjejer och killar som sökt sig hit för att få vara med om det stora äventyret. Av över tusen ansökningar har 150 stycken valts ut, få av dem har erfarenhet av sjön sedan tidigare. Deras starkaste merit är motivation och entusiasm. Volontärerna har fått utbildning på varvet i Rochefort, sedan har de hjälpt till med riggningen av fartyget. Nu turas de om att segla de olika delarna av resan.

L´Hermione. Foto: Jens Langert

Första hamnstoppet är Las Palmas, Därifrån seglar vi i en sydlig båge med passadvindarna över Atlanten. Friska vindar från nordost trycker på och fyller 2000 kvadratmeter linnesegel. 1200 ton träfartyg forsar fram genom vattnet i 10 knop och skrovet gnisslar i takt med vågorna. Masterna böjer sig som fiskespön i rullningarna. 65 ton handgjord rigg, byggd i trä, naturtågvirke och linneduk, sträcker, spänner, böjer och knakar. Så håller det på ett par tusen sjömil. På söndagarna turas vaktlagen om att hitta på underhållningen för att bryta monotonin. Det bjuds på rysk cirkus, skuggteater, skräckkabinett och tävlingar. Det händer att vi brassar back och tar ett bad ibland också. Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att färdas.

L´Hermione. Foto: Jens Langert

Vi hinner med ett snabbt stopp på Bermuda innan vi fortsätter mot USA:s kust och hamnarna Chesapeake Bay, Yorktown, Annapolis, Washington, Baltimore och Philadelphia som alla har anknytning till Lafayettes resa och den Amerikanska revolutionen. Den 4 juli besöker vi New York och därefter fortsätter vi upp längs med kusten till Greenport, Newport, Boston, Castine och Lunenburg, Nova Scotia. I skrivande stund är vi på väg till St. Pierre et Michelon, en liten fransk koloni utanför New Foundland. Sedan bär det av över Nordatlanten tillbaka till Brest och Frankrike igen där vi kommer ladda om för nya äventyr med L´Hermione!

Text: Jens Langert

Jens Langert är riggare och driver företaget JB Riggers AB. Han hade ansvarat för bygget av L´Hermione och seglade som båtsman ombord.