Svenska kappseglares fantastiska äventyr

Dessa sidor tillägnas bedrifter inom svensk segling som inte alltid kommit den breda allmänheten till kännedom. Det är inte för att de saknar spänning eller sensmoral utan för att de helt enkelt inte passat inom ramen för traditionella regattareportage. Nu är det dags att ändra på det. Den här gången får vi höra fortsättningen på Gösta Holmins och Mange Olssons äventyr med Midnight Sun.

Mange och Gösta i väntan på båt i Florida

I förra numret kunde kunde vi läsa om hur Mange och Gösta, efter att ha seglat två-tonnar VM 1979, höll på att fastna Rio. Efter diverse turer lyckades de få båten på en fraktbåt och sig själva på ett flyg. De hade varit i en riktig knipa. En vistelse, planerad till två dagar, blev till två månader och ägaren till båten hade inte lämnat kvar särskilt mycket pengar. Men då kom de förslagna, unga männen på att de kunde finansiera projektets vidare äventyr på svartabörshandeln. Eftersom Brasilien 1979 var en ganska stängd militärdiktatur med höga importtullar var efterfrågan på båtutrustning stor. De sålde helt sonika båtens “lösa” utrustning och i deras definition på lös utrustning ingick till exempel alla vinschar. De blev nu likvida och kunde finansiera både sin vistelse och de nya flygbiljetterna. De insåg dessutom att de sannolikt skulle kunna återutrusta båten när de sen kom till USA.

Mange och Gösta var väldigt nöjda med att de lyckats ta sig till Florida där nästa regatta skulle gå, bara ett par månader senare. Det skulle dröja flera veckor till deras båt skulle dyka upp i USA. De hade jobbat hårt i Rio och de var nu värda en rejäl vila. De satt på en krog i Tampas hamn, med var sin paraplydrink i handen, och tittade mot horisonten. Deras blickar sökte efter fraktfartyget som skulle komma med båten men de visste att det fortfarande var flera veckor bort. Lugnt och skönt efter all stress i Rio kan man tycka men efter bara ett par dagar började de bli rastlösa. Speciellt Mange som aldrig kunde sitta still.

– Gösta vad skall vi göra? Jag pallar inte detta en dag till. Först Rio i två månader och nu en månad bland pensionärerna här, jag blir vansinnig, utbrister Mange på sin lite gnälliga Stockholmska. Gösta som är den äldre av de två ser hur hans unga kamrat lider ont. Han funderar på en lösning.

– Har du spelat golf?

Mange ger honom en blick som är både skeptisk och desperat.

– Är inte det en pensionärssport?

– Nej! Det är jättekul! Man är ute och rör på sig och jag slår vad om att du aldrig kommer att kunna slå lika långt som jag.

– Va! Skulle inte jag?

Mange har nu fått tillbaka den berömda gnistan i sin blick.

Deras första dag på banan blev minnesvärd på många sätt och var inledningen till ett intensivt golfande. I väntan på båten spelade de nästan varje dag och hann testa de flesta av Floridas många golfbanor. De hade fantastiskt roligt och de två redan goda vännerna fick ytterligare en glädjefylld aktivitet att ägna sig åt. Det var också början på en livslång passion för golf, speciellt för Mange som med åren kom att bli riktigt duktig. Men framför allt var den första golfdagen minnesvärd på grund av alla intressanta naturupplevelser. Det första hålet, par 3, är en rak, enkel historia på strax under 200 meter med ett snårigt dike på högersidan som enda utmaning. Vid utslaget påminner Mange Gösta om att han som yngre, starkare och utbildad ingenjör i princip redan avgjort vadet om vem som slår längst. Men Gösta, som börjar, får till en praktträff och bollen flyger spikrakt och landar 150 meter bort, mitt på fairway.

– Det slår jag lätt, du tog ju inte ens i ordentlig, säger Mange och måttar på en kraftfull sving. Slaget är längre än Göstas men med för mycket slice åker den rakt i diket till höger. Tanten i receptionen hade varnat dem för ruffen till höger på det första hålet. Hon sa att hamnar bollen där är det bara att plikta.

– Helvete, skriker en högröd Mange efter att den tredje bollen hamnat i diket. På det fjärde slaget har Mange äntligen lärt sig att han måste slappna av och inte ta i allt vad han har även om det innebär kortare slag. När de promenerar upp mot green efter att ha gjort fina, andra respektive femte, slag påpekar Gösta lite retsamt att bollarna kostar en dollar styck och att de trots sina framgångsrika Rio-affärer inte har obegränsat med pengar på bollkontot. Mange tar åt sig och får något mörkt i blicken.

– En dollar styck och man får inte hämta dom i diket. Det är ju löjligt, det är rån, det är mina bollar, jag har köpt dom och jag hämtar dom om jag vill!

Innan han hinner säga emot ser Gösta hur en blond kalufs dyker ner i det snåriga diket men ungefär en nanosekund senare syns samma blonda kalufs studsa tillbaka upp på fairway. Gösta finner sig snabbt och frågar hur många bollar han hittade? Mange ser fullkomligt skräckslagen ut. Pekandes mot snåret med en darrig järn nia, stammar han något osammanhängande om svartvitrandiga ormar. Efter det äventyret kommer de båda överens om att bollarna är prisvärda och att det är klokt att hålla igen på kraften och i stället slå rakt . De kommer fram till att detta troligen är en god golfares bästa strategi.

Tanten i receptionen hade på Amerikanskt manér sagt en massa saker som de två blivande golfarna inte riktigt hade lyssnat på eftersom de var så uppspelta och sugna på att komma igång. De mindes dock att hon vid flera tillfällen referat till Oscar på 13:e green. Efter att ha resonerat lite sinsemellan kom de fram till att det måste ha handlat om en sådan där greenkeeper de hört talas om. När de är klara med 12:e hålet spanar de därför extra noga men ser ingen person och slår därför ut. De har nu kommit igång bra och slår rakt och effektivt. Väl uppe på green möts de av en spännande utmaning. Greenen är lätt sluttande ner mot en damm som omgärdas av hög vass. Deras bollar har rullat ner mot den bortre änden i skuggan av vassen. Mange konstaterar snabbt att hans boll ligger lite närmare. Han sträcker näven i vädret och utbrister i ett glädjevrål. Ljudet utlöser en plötslig rörelse och en jättelik alligator lösgör sig från skuggan och ringlar snabbt men värdigt mellan deras bollar över greenen ner i dammen. Våra två seglingshjältar står blixtstilla en lång stund efter att alligatorn försvunnit och konstaterar sedan att de fick träffa Oscar till slut. De intalar sig själva att alligatorn naturligtvis är tam och att det var det som tanten pratat om. Med darriga händer behöver de båda ett extra slag för att sänka putten och slutar på två slag över par. Väl tillbaka i klubbstugan försöker de verka lite oberörda men ställer några försiktiga frågor om Oscar. Damen i receptionen tackar för att de visat hänsyn och hoppat över hålet. Hon berättar att Oscar hittills inte attackerat några golfare men att han ätit många småhundar.

Seglingen, hur gick det då med den? Mange och Gösta lyckas till slut återställa den strippade Midnight Sun. De var stekheta i SORC den vintern och vann i princip alla delseglingar i sin klass. Vad lär vi oss då av detta? Jo, man har inte roligare än man gör sig, ta inte med småhundar på golfrundan i Florida och att med ormar som motivation blir man snabbt en bättre golfare.

Text Fredrik Aurell